Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett år derefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Jo, kära du», sade majoren och klappade sin gumma; «jag
har ju ej sagt annat, och just derföre förargar det mig, att Emma
ej skulle ha nog af sin mors lärdomar och exempel. Vet du hvad,
min gumma 1 Jag tog en gång in en sandnejlika med rot och
allt och satte henne i fet trädgårdsjord och tänkte: hon skall bli
dubbelt så skön som förut; men jag bedrog mig; hon blef hvit i
stället för röd, slapp och biek i stället för spänstig och saftgrön;
nå, min gumma, så är det med vår Emma; vi flyttade henne från
vårt fattiga hus in i ett rikt; vi ryckte henne ur den tysta
ensamheten här och kastade henne in i bullret af en bländande verld; vi
skickade vårt barn, som ej egde någon annan ledare än sitt eget
hjerta, in i förhållanden, der man behöfver öfning att ej
besmittas, att ej bortskämmas. Hon blef således, oerfaren som hon var,
fjäsad af alla, som besökte hennes tants hus; hon anade ej
smicker, ty sådant hade hon aldrig hört förr; hon insög giftet utan
att känna det.»
Majorskan, som egentligen varit den, som, till trots för sin
mans motstånd, envisats att få sin dotter till tant Rotenburg,
slog ned ögonen och sade: «Men, käre Lutzow, jag finner ej detta
så som du; Hilma, min gubbe, är ju helt annorlunda.»
Majoren smålog sorgligt. «Hilma? kära gumma, jag vill inte
göra dig ledsen, men detta är ej något exempel; Hilma har fått
en annan uppfostran; hon är acclimatiserad från barndomen, bon
egde helt andra åsigter, helt andra utgångspunkter for sitt
omdöme än vår stackars Emma; ser du, hon visste, att smicker var
blott smicker, att uppmärksamheten var blott artighet, att allt
detta lysande endast var yta och att menniskan på ärans höjd eller
i föraktets djup aldrig upphör att vara menniska.»
«Men, min Gud», invände majorskan, «det är mer än #säkert,
att Hilma sagt Emma allt det der och —»
•Det är», afbröt majoren, *en annan sak att afhöra råd eller
att genom erfarenhet sjelf gifva sig dem; om jag i hundrade
timmar beskrifver sättet att göra en selpinne for en, som ej kan
tälja och sedan lemnar honom knifven för att verkställa arbetet,
tror du väl, att ban derföre har handlag att handtera honom utan
fara? Nej, min gumma, för att lefva i verlden fordras icke blott
undervisning om vissa reglor, utan handlag, öfning, en sorts vana,
och det var denna, som felade vår Emma.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
