Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett år derefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
wEraedlertid är hon nu en af dessa dussinmenniskor, som
hafva den oturen att lika litet kunna vara rätt lyckliga som rätt
olyckliga, och sä är det med alla, hvilkas glädje och sällhet beror
af yttre, af dem sjelfva alldeles oberoende saker; det är slumpen,
som skall gifva dem allt, ära, glädje, lugn; de äro förtviflade
spelare; den minsta omständighet är for dem ett «va la banque»,
och sä fortfara de att leta sig fram genom lifvet i en beständig
spänning att vinna mera, men utan fara for att kunna förlora
ännu mera. Stackars vär flicka!»
"Stackars v&r flicka», suckade modren och lutade sig in till
majorens bröst; »stackars barn, hon, som förr var sä glad, s&
lycklig, sä god; och nu, jag förstär henne icke; finns det ingen
hjelp — skola vi taga hem henne?»
«Nej, min gumma, hon skulle vissna bort här, liksom min
sanduejlika, då jag flyttade henne tillbaka i sin ursprungliga jord;
jag fann, att den fruktbara jorden gjort henne svag, och jag satte
henne åter i sand, men nu dog hon alldeles ut; hon hade på sitt
vis blifvit vand vid den nya belägenheten och dog, då hon åter
bragtes i den ursprungliga. Konsten, min gumma, vinner öfver
naturen åtminstone derhän, att den skämmer bort henne. Låt
Emma vara der hon är; hennes karakter tynar, det är sannt, men
den lefver dock.»
De begge föräldrarne sutto länge tysta; en hvar tänkte i sin
rigtning, men begge detsamma. Emma skulle bli qvar.
«Men», böljade majoren, «jag börjar bli litet rädd för Göthilda
också; hon är ej som förr. Jag observerade, att hon efter
Stockholmsresan blifvit liksom allvarsammare; nå, nå, det skadar visst
inte, men hon blef, med få ord sagdt, ej så glad, och nu, allt
efter Hilmas bröllop der ute på Hjelmsunda, hos’syster min, har
hon blifvit rigtigt ängslig; jag begriper inte flickan. Clementine
blomstrar deremot upp, så ful hon är, och det undrar jag inte
på, då hon vet, att Winter är fri; kanske hon hoppas. Åh ja,
hvarför inte, men bra ful är hon.»
«Det kan jag just inte säga», inföll majorskan med äkta qvin-
lig ifver att försvara sitt kön; «hon har rätt små nätta händer
och så små fötter —»
»Och så vidare», afbröt majoren småleende; »ni fruntimmer
ären ändå rent af rosenrasande, då frågan är om skönhet; små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
