- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 5. Får gå! ; Ett namn : Genremålning /
354

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett sjukläger

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

«Jag eger ej mycket, men det, som ar öfver, använder du
till s&dana ändamål, du anser skola glädja mig der jag är; gör
godt dermed, men fordra aldrig tacksamhet, då blir du hård, ty
du får aldrig tack för din möda. Tag för regel att älska
men-niskorna till trots af deras otack; så gör Gud; vi böra likna
honom så mycket vi kunna.»

«Ja, Winter, jag lofvar allt.»

»Således, Clementine, försoning med hela verlden; jag har
ingen fiende det jag vet; jag har ingen att förlåta.»

«Du blir matt», sade Clementine.

«Ja visst, det skall så vara; döden är blott en trötthet vid

lifvet. Det förefaller mig, som om jag vore blott patient, och

som min bättre menniska sutte bredvid mig och betraktade
organismens sista strid som ett blott föremål för forskning. Det
intresserar mig att känna, huru pulsen skenar, att märka denna
vexling mellan natt och ljus dager, Bom flämtar för mina ögon,
att lyssna på dessa vexlande toner, denna själringning, som ljuder
för mina öron; — det är snart slut — håll mig i handen.»

Den ejuke sjönk ned på kudden och tillslöt ögonen liksom
till sömn. Ännu en gång blickade han upp och smålog saligt,
men ej ett ord hördes från hans torra läppar. Dörren öppnades
sakta; maj or skans och Göthildas förgråtna ansigten blickade in;
de nalkades sängen; ännu en gång slog den sjuke upp de milda
ögonen, men han såg på ingen utan blickade öfver sig liksom i
en bön; en handtryckning åt Clementine Qch kampen var slut;
den sista bönen från jorden var ändad, och anden flög efter.

Göthilda kastade sig i sin mors armar och snyftade högt;
majoren trängde sig in. «Hur är det? Hur är det?»

431ut», sade Clementine lugnt och utan att falla en tår. «Han
lefver för att evigt lefva; låtom oss tacka och lofva!»

Och liksom dragna af en osynlig hand föllo alla på knä

omkring singen, der stoftet log sitt förgängliga leende, och solen
glindrade, och foglarne utanföre ejöngo, och vinden susade i asparna,
och tre goda menniskor uppsände en bön till Honom, som ger och
tar, som sänder och återkallar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:09:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/5/0357.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free