Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett sjukläger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den enda, som bibehöll lugnet under hela tiden, var
Clementine, men också, hvilket lugn — en engels, en odödlig andes
lugn! Alla de andra voro i mer eller mindre grad förvillade, lik*
aom yrvakna efter Winters död, mest likväl Göthilda och näst
henne majoren. Majorskan deremot redde sig bättre, emedan hon
nu på en gång fick mycket att tänka på för att göra en ahederlig»
begrafning åt deras gemensamme vän; det var en samvetssak for
den goda frun, att ingenting skulle fattas på hans sista heders
-dag, att gastkringloma och saffransbröden skulle lyckas rikligt
och ingen kunna säga ett klandrande ord om tillställningen, ty
allt skulle återfalla på den döde, och det vore synd att ej göra
allt för hans skulL
Det var således en präktig begrafning, och som ett barn
gladde sig majorskan åt hvarje smickrande ord hon fick höra af
gasterna. Det var ej fåfanga för egen del, nej, det var blott en
pligt hon uppfyllde mot den käre Winter.
När processionen lemnade Almvik och den stjernprydda ki*
stan bars öfver gården, sutto Clementine och Göthilda vid
fönstret, ifrån hvilket de lyftat lakanet. «Och du var hans fästmö,
Clementine?» yttrade Göthilda gråtande och tryckte hennes hand.
«Jag var ej, men jag är hans fästmö», sade Clementine; fdcke
det der stoftets, utan andens, den odödliges fästmö, fastao jag
sitter i fängelse och han är fri.»
«Men det tär på ditt lif; du kan ej gråta», sade Göthilda.
«Gråta, jo visst kan jag det», sade Clementine; «jag gråter
ofta, men då är jag så glad, så lätt om hjertat; det är, då jag
liksom känner på mig, att jag snart skall komma efter.»
Ändtligen hade processionen aflägsnat sig oeh Göthilda
fortfor: coeh du hade afslagit hans anbud?»
«Je, Göthilda.»
«Men hvarför?»
«Jo, Göthilda, Gud har ej velat, att jag skulle ingå ett
jordiskt äktenskap, men han har velat, att jag ändå skulle finna
kärlek för kärlek; jag sade nej åt anbudet, men på dödssängen,
Göthilda, då fick han mitt uppriktiga ja. När den usla hyddan
ramlat, då är jag skön som han; då är jag frisk, som andra; då
kan jag göra en make lycklig, ty deruppe fordras blott en helig,9
en evig, osinnlig kärlek, en spegelbild af Guds egen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
