Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frieri och bröllop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Hvad tycks om ett sådant bref?» sade majoren, sedan han
slutat läsningen; «det är ju fasligt grannt!»
«Och honom ovetande skrifvet, inföll majorskan; «den der
presidenten måste vara en ädel menniska.»
«Åh ja, kan väl vara, men jag kan inte med den der
Ärenslump; emellertid, hvad är att göraP Han sjelf skrifver, att hans
hela lifs sällhet beror på vårt svar, att vi med ett afslag dömma
honom till overksamhet, till uselhet; han omtalar sina små affärer
Och hur han nu har utkomst genom flit; nå hvad är att göra?»
«Ja, ske Guds vilja», sade majorskan; «jag har föresatt mig
att aldrig mera knota på Guds beslut, och då Göthilda inte kan
komma högre an till urmakarehustru, så kunde väl Emma
åtminstone få en man, som åtminstone eger ett namn.»
«Nu är du fåfäng igen, min gumma; du lofvar bSl vackert,
men behåller andå dina fordomar», sade majoren; «frågan är ej här
om namnet utan om det är en hederlig karl, som bär det.»
«Ja, det förBtås», svarade majorskan, «men visst kan väl en
adelsman vara fullt ut lika bra som en ofrälse.»
«Otvifvelaktigt, min gumma», småskrattade majoren, «jag är
sjelf adelsman; Ludvig Lichton och hans far äro adelsmän af
riktigt skrot och korn — ädla menniskor begge — du skall ej
tro, att jag nekar en hvar rätt. Bland adeln hafva fordom nästan
enbart alla stora och ädla karakterer visat sig, men det kom sig
deraf, att de ofrälse ej fingo visa hvartill de dugde. Nu är åter
förhållandet mera jemnt; så snart ofrälsestånden kommo i para 11 el
med adeln, började de ookså täfla med den i duglighet och
upphöjda tänkesätt, och du inser derföre, att jag icke underkänner
honom i egenskap af adelsman, utan endast tvekar, om han är en
sann adelsman, en, som beflitar sig att hedra sitt namn med egna
dygder och egna förtjenster.»
«Ja visst, du kan ej vara orättvis», sade majorskan; «raen då
en förnäm man och president går i borgen för honom, är han
också troligen en hederlig karl; du kan väl finna, att baron
Kop-parhjerta omöjligen kan ha något intresse af att bedraga oss, ty
af Ärenslumps giftermål kan han inte ha någon nytta.»
«Ja, deri bar du rätt», sade majoren efter något betänkande;
«jag skall skrifva till honom; det må då i Guds namn ske; lycka
träffar man.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
