Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fattigdomen och den ädla stoltheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enskilda intresset; stort eller litet, högt eller l>, kämpar mot det
allmänna, ega vi bundsförvandter; maska knyter sig vid maska;
det är en elastisk väf, som töjer aig kring verlden i alla färger
och i alla skepnader. — Och vi strida ett guerilla-krig, i spridd,
men ändå 9träng ordning och nnder egennyttans alltuppoffrande
disciplin; vi göra som beduinerna, hvilka, lika ormar, krypa in p&
sin fiende och afskära knäsenorna på honom, då han sigtar mot
samhällets höjder, der vi tillställt ett falskt alarm.»
Presidenten smålog slugt och började åter att skrifva på sitt
fromma bref till den ärlige Troberg.
I en småstad finnas också små gator, som ligga gömda
bakom de stora; der bor fattigdomen, uselheten, förnedringen, och der
ligga krogarne. I en förstugukammare i en liten koja på en af
S. köpings små krokiga gator bodde en familj; det var den
Adler-lunsiska afkomman i rätt nedstigande led från biskop Lunsii barn,
som fordom i tiden blifvit adlade under namnet Adlerluns.
Sjelfva husfadren var en man mellan 40 och 60 år gammal,
en för detta förare vid N. regemente, som för något fel blifvit
ut-struken och nu bodde i förstugukammaren med hu9tru, svärmor
och fem barn. Detta rum bar stämpeln af fattigdom och uselhet,
och det var ej underligt, då förarens hela uppehälle berodde på
hans förmåga att draga rakknifvar och taga bläckfläckar ur linne,
de enda konster och vetenskaper, som föraren hade kommit att
lära sig.
Det var en morgon, och föraren satt i djup negligé vid det
rankiga bordet, sysselsatt att draga rakknifvar på en så kallad
oljesten; den enda hängslan, som uppehöll hans permissioner, skar
in i hans ena axel, som hölls nedlutad, med oljestenen på knäet
och handen i rörelse. Hustrun satt på en pall vid kakelugnen och
kokade kaffe i en liten kaffepanna med två och en half fot, och i
ett par bänkar hvilade ännu arfvingarna i sin söta sömn, i alla
möjliga plastiska attityder.
Man kunde med skäl säga, att biskop Lunsii barn varit jemnt
nedstigande; generation efter generation hade sjunkit, och den
närvarande, representerad af föraren sjelf, var just icke egnad att
väcka någon förhoppning om ett återuppstigande Öfver djurkretsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
