Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fattigdomen och den ädla stoltheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I detsamma trädde en medelålders rödnäsig man in i rummet.
•Morgens, gute morgens, hur st&r till hos er?» sade den
inträdande, som var postiljon och nu var fullpackad med bref. «Jag har ett
bref till bror Adlerluns, ett bref med adligt sigill, från Stockholm
— ha, hvad ar det for ett sigill?»
Föraren torkade sig om händerna oeh tog brefvet, betraktade
sigillet noga och sade: «Jag känner inte det der vapnet; det är
väl någon nybakad ätt, kan jag tro; f-n kan inte känna dem alla;
låt se!» ’
Det var ett bref från notarien Ärenslump, som under många
pathetiska tirader om fädernesland och konungadömet, om de nya
lärorna, som jäste hos folket, och så vidare, erbjöd femtio
riksdaler till föraren och åtog sig att, så godt han kunde, representera
det Adlerlunsiska ärade namnet.
ffDet der var dock en smula», yttrade föraren, «men jag skall
kittla hofjunkaren med den saken, så är han tvungen att höja på
till ett hundra riksdaler.» Efter denna föresats klädde sig föraren
i sin gamla uniformsbonjour, borstades på ryggen af sin hustru,
och ännu under det att lilla Salomon ej i sin paryr hunnit längre
än till underkläderna ooh stod der och sträckte sig framför den
spruckne kakelugnen, vandrade föraren ut till hofjunkaren.
«Det är godt att ha en sådan metkrok som du», sade
postil-jon Näsblom till sin vän; «den är en god hjelp i nöden.»
«Ja, tack vare förfödren», yttrade denne, omen si, det fisket
går inte mer än hvart femte år och då ganska olika — hm, ibland
vill ingen bita på; men hade jag sjelf bara råd, så skulle jag, min
själ, resa dit sjelf och tala så, att stockar och stenar skulle gråta;
för jag kan både läsa och skrifva och tänka också, om jag så
sätter till.»
Konferensen med hofjunkaren var väl något långvarig, men
då föraren gick, hade han hundra riksdaler på fickan och hofjun-
karen en fullmakt af föraren att å hans vägnar på riksdagen
bevaka fäderneslandets intressen.
«Det slog in», sade föraren, då han steg in till sin familj,
der gamla mormor nu vaknat, äfven intagit sin plats och med sina
röda rinnande ögon satt vid kakelugnen och frös, ty de gamle
frysa alltid. «Det alog in, och jag har hundra riksdaler så säkert
som en slant. Hör hit du, Per; du kan springa efter ett halfstop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
