Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfverblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men d& de begge vännerna, lemnande sina hustrur
tillsammans inne, kommo till skolan, var den tom; arbetstiden,var slut,
klockan var redan åtta på aftonen.
«Hvar finnas eleverna?» frågade Ludvig, som förundrad såg de
tomma arbetssalarneP
«Jo, nu minnes jag, klockan är åtta», sade Gerhard; «kom!»
Och när de nalkades en byggnad invid ån, hörde de skratt och
löje innanföre.
«Hvad är detP» frågade baronen.
«Jo, ser du, jag har gjort det gamla bränneriet till ett
badhus; du kan ej tro, hvad ett bad stärker och uppfriskar pojkarna;
och nu leka de en stund tills klockan ringer, och då hålla vi bön
i skolan, och dermed är dagen slut»
En halftimma derefter voro alla samlade i skolan; gosse stod
bredvid gosse, men på en af bänkarne satt en gråhårig gubbe, och
då bönen lästes och de ungas sköna stämmor sjöngo psalmen,
deltog den gamle i deras andaktsöfning med en ifver, en
hängifvenhet åt en högre makt, som väckte vördnad.
Bönen var slut; då gick Gerhard bort till den gamle,
klappade honom på axeln och sade: «kom med mig upp, fader Winter,
vår gosse är bra igen och våra vänner äro här; nu skola vi alla
vara tillsammans.»
Det var nemligen gubben Winter, som med sin gamla hustru hade
en flygel på Björklinge, och som hvarje afton deltog i barnens bön.
Så dela Ludvig och Hilma liksom Gerhard och Göthilda ljuft
och ledt med hvarandra ooh hela sin omgifning, och den tråkigaste
tiden för begge familjerna är vintern, då Ludvig, som liekläder ett
vigtigt embete, vistas i Stockholm.
Under denna tid är Gerhard hans factotum på hela Stjemehofs
godset, och baronen lånar sin utmärkta förmåga åt allt det stora och
goda, som beredes för framtiden; då är han som förr den älskvärde
bildade verldsmannen, som hunnit den lyckliga höjden af sann kultur
att på en gång vara skonsam mot dårar och rättvis äfven mot deu
nedrige, men också oböjlig i hvad han anser för sannt och rätt.
Hofmarskalken Maximilian Lichton lefver ännu i sin sons
»lekstuga» ; många af hans fördomar hafva vissnat af, men många grönska
ännu och bära blommor, och de, som lefva och alltid skola lefva i
den gamle ädlingens hjerta, äro: vördnaden för hans fäder och deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
