Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Den är lätt att finna, Ers Majestät», sade Armfelt; «Ers
Majestät är verkligen en odödlig urmakare, som med en enda
hjeltehandling rättat alla det komplicerade stat surets många fel,
och derföre skall, om jag får fortsätta parallelen, Gustafs namn i
häfderne stå som stämpel på Sveriges lycka och ära!»
«Bra, bra!» ropade Gustaf leende. «Apropos om stämpel, så
skall jag påminna efterverlden, att det är jag sjelf som nyttjar
namnstämpeln; man besparade min far det besväret.»
Den höge urmakaren och hans vän stego nu i vagnen; folket
hurrade, vagnen for pilsnabbt bort och snart såg ej Gustaf längre
den lilla grå stugan, der hans årsbarn bodde; men ännu länge
hördes folkets glädjerop genljuda mellan bergen och skogarne.
I bottnen af Gustafs oroliga själ, ,midt ibland hans fladdrande
idéer, låg dock något godt, något rent menskligt, som häfden ej
skall förneka, och som, då det framskymtade, visade hvad han
kunnat vara, om han äfven ej var det i han sökte vänner, der
andra blott söka kreatur, och kärlek, der andra endast vilja hafva
underdånighet, och denna gömda skatt var det, som folket äl*
ökade, i thy massan har en slagruta, som omedvetet tillkännager
så väl det goda som det låga i en konungs själ; som böjer sig
för det menskliga, huru undangömdt det än är af flärd och glitter,
men studsar tillbaka från det lumpna och det usla, huru väl detta
än är insvept i den purprade mantelns djupa veck.
Oaktadt den lättsinnighet, man förebrår Gustaf, fanns det
dock idéer, som djupt inpreglade sig i hans hjerta, hvarifrån så
mycket annat måste slinta utan spår, och ibland dessa var minnet
af årsbarnet och hans konst-ur. Jacobs lugn, hans lycka, hans
flit, hade träffat det konungsliga hjertat, och detta sår vidgade sig
småningom, men läktes aldrig. Urmakaren vid hästombytet vid
Råbyvägen qvarblef i Gustafs minne, och en varnande röst
hviskade stundom versen på urtaflan i den orolige konungens öra.
Jacob deremot arbetade som fordom; den dyrbara dosan
gömdes bland hans andra dyrbarheter, nämligen i den låda, der han
förvarade sitt lilla förråd af urglas, urfjedrar och drifstålsbitar och,
oaktadt den rika gåfvan, var han dock föga nöjd med det höga
besöket.
Det var numera ej endast hans konstiga ur, som lockade re»
ande in i hans koja: en konung hade nämligen beträdt hans trö*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
