Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ungdom. Ynglingen bugade sig djupt för den mäktige mannen,
som bad honom stiga närmare. Efter en stunds besinning började
gubben:
»Jag har låtit kalla er till mig, emedan jag har hört mycket
godt talas om er. Jag kände er mor, och vill göra något för er
framtid. Hvad begär ni?»
»Intet, ers excellens», svarade ynglingen uppriktigt, »mitt
arbete försörjer mig, och så länge Gud förlänar mig helsan så . . .»
»Nog!» afbröt grefven, »ni behöfver dock förlagskapital, hus
och gård och mera sådant. Se här, min vän, för er mors och er*
egen skull, har ni en summa penningar, nog till det der. — Gud
välsigne er!» . . . och gubben utsträckte sina darrande händer
mot ynglingen, som blott bugade sig och stammade: «jag vet mig
ej förtjena . . .»
»Yngling!» ropade gubben, öfverväldigad af sin känsla, men
hans gamla vana att beherrska sig qväfde dock hans tankars lust
att utbryta i ord, och i stället sade han: «Gud välsigne er, min
herre . . . farväl!»
Ynglingen gick, högeligen förundrad öfver sitt mottagande;
men ej glad öfver den stora summa, han i en elegant portfölj
er-hållit; ty han var icke van vid mycket penningar och var ej
heller hemmastadd med tanken, att ej genom arbete behöfva
förtjena dem.
När han gått, bröto de länge gömda tårarne fram ur den
sjukes ögon; han grät innerligt; den ena tåren jagade den andra på
den förtorkade kinden, och han sade vid sig sjelf: »Ack, hvad jag
är lycklig som får gråta ostörd . . . der gick min son, min egen
son, ifrån min dödsbädd, utan att känna mig ... O, hvad han
är lik sin mor, min älskade Hedvig! Hvarför skulle börd och
rikedom skilja mig från borgardottren . . . hvarför? . . .»
«Och det öfriga», fortfor han och den ljufva tåreiloden
stan-nade, »och det öfriga: mina gods, min värdighet, mitt namn
tillfaller hennes son, hon, som aldrig älskat mig; som gifte sig med
Furudal, Hammarströms och Upplinge bruk, icke med mig . . .
hon . . . det är hennes son, och nu, när jag dör, kommer min
frånskilda hustru, den nye egarens moder, åter hit och frossar i
känslan af sin seger öfver den hädangångne . . .» Den sjukes
magra hand knöt sig konvulsiviskt och han fortfor: »Här har jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
