Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ekan kan lika litet ersätta den andra, som det finnes tvenne
ämnen, som kunna utgöra hvarandras surrogat. Kan en menniska
ersättas, så är det säkert, att också ej alla hennes egenskaper blifvit
använda: man har ej ansett sig behöfva henne hel och hållen, utan
v endast delvis; men detla är också alltid en missräkning, om man
inskränker sig dertill.
Fröken Augusta, som i allt hade sina egna idéer (och några
andra finnas ej egentligen, ty långods blir alltid långods),
behandlade gossen likväl ej så. Hon lät honom alltid känna, att det
lilla han gjorde, af henne ansågs för någonting verkligen nödigt
och nyttigt; allt, tillochmed hans läsning, skedde för hennes skull,
och så skulle det vara. Barnet sätter ej ännu så mycket värde på
sitt eget jag, att det derföre gör sig någon möda; om foräldrarne
aldrig så mycket tala om dess framtid och nödvändigheten att
lära sig något, för att ej stå blottad på allt, det hjelper icke;
barnet arbetar icke derföre; men tror barnet, att pappa och mamma
finna glädje i att se dess framsteg — tror det, att det, genom
sin flit kan göra andra lyckliga, då arbetar det och är flitigt; icke
derföre, att det anser denna flit nödig för sig sjelf, utan derföre,
att det finnes andra och att de nödvändigt måste glädja sig. Det
är denna djupa sjelfkänsla af att man som menniska är nödvändig
för andra, som sätter våra första krafter i rörelse, och först sedan
vi blifva gamla och «klokå» nog att förbise vårt samband med det
hela, vårt beroende af och vår nödvändighet för andra, referera vi
vid hvarje handling tillbaka på oss sjelfva och blifva egoister; men
förmå dock ej slita bandet mellan oss och alla, emedan detta är
evigt och beror på en naturlag, som ej låter störa sig af våra
små beräkningar.
Lille Lars sprang således beskäftigt sina trötta steg, för att
vara sin herrskarinna till nöjes, och ansåg sig långt ifrån icke
onödig för hennes glädje. Augusta var också både för god och för
klok att rycka honom ur hans ljufva villa, och således var han
lycklig i sin tro.
Det är denna barnatro, som bildar tjenstfolk, eller, låtom oss
tala öppet, tjenande vänner; fordom var detta vanligare än nu,
ty det individuella var då mera vigtigt än nu, och tjenaren gaf
då sig sjelf och ej blott sina krafter åt sitt husbondfolki Men
tiden har ändrat sig; de förmögne tro sig ej mera behöfva tjena-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
