Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Jo visst, du blir ju qvar ändå.»
«Ja-ja, det vet jag nog,’ men si, fröken behöfver icke mig;
fröken får sig man och många betjenter, och se’n är det synd om
nådig fröken . . . Det går aldrig väl.»
*Jag måste skratta åt dig, min gosse», sade Augusta med
leende min, fastän barnets aningar gjorde ondt ända in i hjertat,
«jag skall aldrig låta någon annan än dig passa upp mig, och
hvad mig angår * så får jag en vacker och beskedlig man — eller hurP»
«Ja, visat är han vacker och beskedlig, men det går aldrig
väl, det skall fröken se.»
»Gå nu upp till slottet!» yttrade Augusta, <jag vill vara
ensam några ögonblick; men», tilläde hon, atvätta bort tårarne och
kyl af dina förgråtna ögon, innan du går dit; ty i dag skola alla
se glada ut.»
«Ja, fröken, visst skall jag se glad ut», smålog gossen och
| skyndade ner till strandbädden och plaskade sina ögon med friskt
’ vatten.
Augusta nedsjönk i betraktelser. «Jag har», tänkte hon vid
sig sjelf, »sökt, ja letat efter verklig kärlek, öppen, osminkad
tillgifvenhet; har jag lyckats? Denna fråga är en falsk fråga; älskar
jag den, om hvilken jag frågar så? Ja visst! jag älskar honom
och skall älska honom, om han är den, jag tror. — Besynnerligt!
det är mycket denne tokige gosse, som missledt mitt förstånd;
allt ifrån början har Ludvig ej stått väl hos honom; der finnes
ett något, som skiljer dein åt, och det är detta något jag vill ha
i förklaradt. Man berättar, att då .^Etna hotar med ett utbrott, då
det sjuder i undeijorden och en glödande död rinner under menni-
skornas fötter, ana de intet; de jollra, de hoppa, de täfla och
kämpa derofvanpå, likasom skalet ej kunde brista under dem; men
fogeln, som eljest så glad slår sin drill i skyn, sjunger ej mer,
flyger ej mer, utan kryper full af fasa på marken; hvad är det?
Det är naturbarnets aningsförmåga, dess siarekänsla, som talar
genom fogeln. Kunde det så vara, äfven nu? kunde Ludvigs bröst
vara ett svigtande hvalf? och skulle gossen känna på sig, att det
så är, och omedvetet ana det, som mitt och ingens förstånd kan
’ utforska? Nej, ack nej, så är det dock icke; tusende ädla hand-
lingar hänga sig vid Ludvigs namn och försvara det mot ett barns
nyck; nej, Ludvig är ädel, är en högre natur, en uppenbarelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
