Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
>
Lars var så öfverraskad, att han ej ens blef rörd af baronens
godhet; han blott bugade sig stumt. Ändtligen bröt han
tystnaden och sade: «Nådig baron! se till mig, när ni vill . . .; jag
skall göra så godt jag förstår.*
»Du får dock icke omtala detta för friherrinnan förr, än jag
är död . . . förr än, med ett ord, det behöfs.»
«Nej, herr baron! jag förstår», sade Lars, «ej förr, än det
behöfs.»
»Ja, jag vet, att jag ej kan lemna mitt förtroende till någon,
soin bättre förtjenar det, än till en trogen tjenare; sådana äro nu
för tiden sällsynta.»
«Säg ej så, herr baron», inföll betjenten; »det funnes flera
till-gifna tjenare, om husbönderne satte värde på tillgifvenhet; men de
blifva hvad man gör dem till, och man kan ej begära tillgifvenhet
af en maschin, som viljelös måste arbeta. Kärleken beror på
viljan, och när viljan dödas, så . . .»
«Ja, jag vet», afbröt baronen. »Gud vare med dig!»
Den gamle baronen dog och hans förmögenhet tillföll hans
dotter och måg. Nu uppblomstrade åter, som det tycktes, deras
lycka. Baron Lejonsvärd blef mera förekommande, liksom mera
kärleksfull; hans trumpna sätt att vara, hans vårdslöshet mot
Augusta tycktes förminskas; guldet hade verkat på hans själ, som
vattningen på en löfkoja, som slokar med bladen. Ännn fortfor
baronen att vara gunstling och att sola sig i nådens solsken;
ännu fann han behof af att omgifva sig med rikedomens hela
glans, och som Augusta var hans malmletare, hvarmed han sökte
guld, kastade han henne ej ifrån sig, så länge han fann det.
Det är en besynnerlig företeelse med det slag af »klokt folk»,
som man kallar «lycksökare». Ett djupt rotadt sjelffortroende går
genom alla deras handlingar och med förakt se de ned på alla,
som ej söka eller hinna hvad de kalla lycka. De beräkna med
matematisk noggrannhet hvarje kraft, som kan lyfta dem i höjden;
de äro verkliga vetenskapsmän i konsten att »göra lycka»; men de
försmå, liksom de ej begripa, dilettanternas lätta konst att »vara
lyckliga». Bland lycksökarens egenheter är det en som är lika
oförklarlig, som den är vanlig, den nämligen, att alltid grundlägga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
