Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nämligen, att det alltid, natten innan n&gon märklig tilldragelse,
knäppte i ledgångarne eller eljest klingade, liksom skalle någon
försökt att draga på sig den tunga, oviga rustningen, som for vär
tid var för tung, men som fordom ej var det, utan ofta burits af
anherrn, då han på sin stridshingst red i spetsen för sina kämpar.
En djup buckla på bröstet bar ännu vittne om att en kula hotat
^tamfadrens lif, och flera rispor på hjelmen antydde, att mer än
ett svärdshugg blifvit riktadt mot stormhufvan. Den gamle
kyrkvaktarn, som hade sitt boställe i kyrkogårdsmuren, hade många
gånger hört, huru det om natten hade knakat i den gamla
rustningen, liksom någon sökt att böja de rostiga armarne eller kröka
de raka knävecken, »och alltid», tilläde han, «så hade just samma
natt någonting märkligt händt i Sveriges rike och isynnerhet inom
von Giessens slägt.»
Det är någonting både vackert och löjligt i sådana slägtsagor,
som förbinda de efterkommande med sina föregångare, som antyda,
att en slägt, liksom hela menskligheten, är en lefvande kedja af
hvad som varit, är och komma skall. Det finnes nästan ingen
enda slägt, som ej har någon sådan saga, eller en klenod, som från
fordna tider går i arf och som bär med sig välsignelse, om den
bevaras, och förbannelse, om den förskingras. Det står liksom en
hotande vålnad inom familjen och följer dem med sina stränga
blickar, och låter son efter son, slägte efter slägte, passera
mönstring inför forntiden. Vanligen äro dessa sagor temligen enkla
inom sjelfva familjen, som naturligtvis bäst förvarat traditionen;
men desto mera utstofferade bli de bland folket, som ej nöjer sig
med ett enkelt faktum eller en enkel berättelse, utan tid efter
annan gör sina tillägg, hvarigenom slutligen berättelsen växer till
något alldeles oigenkänligt. Så var det äfven här, och om vi vilje
veta sakens rätta sammanhang, så behöfva vi blott vända oss till
kyrkvaktaren, som på «sina fem» vet hela den historien och ett
dussin andra, angående trummorna, kopparkistan och standarerna,
hvilka sednare »salig grefven» (ett gemensamt namn på alla de
hädanfarne, utan afseende på deras följd i slägten) hade »med egen
hand» tagit från en fiendtlig ryttare i det turkiska kriget. Jag
mins ännu, med hvilken underlig blandning af aning och
nyfikenhet, af räddsla och nöje jag gick med den gamle kyrkvaktaren,
som, med sin nyckelknippa i ständig rörelse, förde oss omkring i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
