Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än att gå i utländsk tjenst och bölja ett äfventyrarelif. Han for
s&ledes ut; och p& flera &r se vi honom ej förr, än vi träffa
honom i en präktig våning i Genua.
En skön flicka hvilar, till hälften liggande, i en hvilstol; den
runda armen stödjer sig på ett bredvid stående marmorbord, och hon
passar vid handleden ett präktigt armband. »Eutger är ändå en
artig, en hygglig narr», sade hon vid sig sjelf; «här bor jag som
en prinsessa af blodet, jag stackars Julia Amalfl, den fattige
stenhuggarens dotter. Man påstod, att jag skulle duga till modell for
en Psyche, en Yenusbild, eller hvilken gudomlighet som helst; nå
väl! min far ville använda mig dertill, men den galne svensken,
spelaren på St. Ignatiigatan, hertigen af gröna bordet, fick se mig,
och ridderlig och präktig hyrde han denna våning åt mig. — Tyst,
kommer der någon P» frågade hon en gumma, som med smygande
steg trädde in i rummet.
«Ja, signora, en ung man; åh-ja, jag förstår nog, en af edra
vänner; haq vill tala vid er.»
«Låt honom komma in», sade Julia, och ett fint smfilöje
spridde sig kring den sköna munnen; «men du tiger, och skulle
någon komma, iså säg, att jag är i badet; uppehåll honom derute.
Du förstår . . . löntrappan är väl öppen P»
«Ja, signora.»
En vacker, mörklagd yngling inträdde. Han var blek, men
beslutsam, och, som det tycktes, lugn betraktade han Julia, som
satt lekande med armbandet.
«Nå, Julia, du är ännu trogen; ännu har du ej sfilt dig åt
kättaren, som med sitt guld vill locka dig.»
«Ja, så är det, Antonio, ja just så; ännu är jag din, evigt
din Julia. Tror du väl, att en Amalfi kan förnedra sigP tror
du välP»
«Nej, nej, Julia, jag känner ditt stolta sinne», sade ynglingen;
«men . . «»
»Inga men, Antonio; det är sannt, jag är en fattig flicka;
du är också en fattig gosse, men begge», tilläde hon och höjde
upp hufvudet med en drottnings stolthet, «men begge äro vi af
ädelt blod. Våra föräldrar hafva, tryckte af fattigdomen, glömt
hvilka slägter de tillhöra; nå väl, jag har ej glömt det. Jag är nu
rik; se detta armband, se dessa dyrbara stenar ... hvad kan det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
