Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
▼ara värdt P» frågade hon småleende sin älskare. «Tror du, att vi
kunna lefva på dess värde P Dtf forstår dig på juveler, jag vet det.»
Ynglingen betraktade smycket. «Det är ovärderligt», sade
han slutligen, «dessa stenar af det renaste vatten äro utsökta; det
är en kunglig skänk.»
«Åh-ja, jag har också fått det af en konung, spelbordens
ko-nnng; mången liten hertig och grefve har måst släppa till sina
dukater; mången lord har lagt sina guinéer och mången knes sina
rubler i hans skattkammare. Du tror således, att vi kunna lefva
af detta armband och några hundrade dukater, som jag fått for
att inköpa bröllop ssaker P»
«Ja, vi vore rika!»
»Nåväl, Antonio; detta armband är en bröllopsskänk, sade
den rike Butger; han gaf mig det, med förbehåll, att jag skulle
öfvergå till hans tro; jag löfvade det.»
«Men hur kunde du lofva sådant P» frågade ynglingen rysande.
»Lofva, Antonio! lofva en kättare! Jag frågade min biktfader
i den saken, och han sade: «Varen milde som dufvor och listige
som ormar; kättare är man ej skyldig tro och lofven», och jag
löfvade allt! Ack, Antonio, det är ej svårt att lofva, och dess-
utom så är han en kättare, en bedragare, som tvingat hundrade
till förtviflan. En ung engelsman sköt sig ju häromdagen vid
sjelfva bordet, så att blod och hjerna stänkte på taflan, och
Butger smålog endast bittert och sade: «Mina herrar! den unge
mannen lär icke haft något mera att insättal» och lät bära ut liket.
Det är ju fasligt!»
«Ja, du har rätt», sade Antonio; »men när skola vi flyP»
«I denna natt, Antonio; vi resa i natt; du beställer
vetturi-nen och vi flyga bort till en annan stat. Gudskelof! Italien är
deladt i många väldigheter, och det är ej långt till gränsen.»
»Klockan tuP» frågade Antonio.
«Ja,v klockan tu, och for säkerhets skull en dolk i barmen»,
sade flickan.
I detta ögonblick sågs den gamla qvinnans ansigte i dörren,
och Antonio fick en vink att gå genom löndörren.
«Han är således här; åhja, säg att jag ämnade mig i badet;
men gerna dröjer for hans skull. Han må komma.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
