Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gir der och kuttrar i* vrede och missnöje. Ser da åtér de der
begge dufvorna; de mata h varandra, de äro glada begge, ty de
glädja hvarandra. Ser du, min flicka, vi äro alla liksom dufvorna:
alla lika goda; vär själ har lika starka vingar, och vår lycka oeh
glädje är ej enstaka for en af oss; den tillhör alla. Således, då
vi göra alla lyckliga, äro vi lyckligast sjelfva; ty den enda sanna
glädje vi ega, är den, som blir öfver för de andra.»
aVi skola således lefva af nådesmulorP» anmärkte barnet
små-slugt.
«Ja, mitt barn, vi lefva alla af nådesmulor, af lån; ty all v&r
kärlek är blott ett lån af Guds outtömliga kärlek, all vär glädje
en lånad gnista af himmelens fröjder, och allt vårt hopp är blott
en spegelbild af saligheten; vi äro ej egoister då vi njuta och
glädjas derför att andra njuta och glädjas.»
«Ni talar sanning, min fru», yttrade en röst strax bredvid dem,
och Butger stod framför Aurora. «Ni talar sanning, Aurora», fortfor
han och räckte handen till den bestörta frun. «Känner ni igen mig?»
a Ja, Butger Bidderkors», sade hon och neg; crvälkommen, käre
Butger», återtog hon, efter ett ögonblicks förlägenhet; »välkommen,
låtom oss gå in.»
«Nej, Aurora, jag har hört dina lärdomar för ditt barn; de
träffade äfven mig. Vet du, jag har gått som den der durken
genom lifvet: har sökt att röfva till mig andras glädje. Jag har
gjort som ett dåraktigt barn, som, då det såg de glänsande
fär-goma på fjärilens vingar, torkade bort fargorna och sökte att måla
sig sjelf dermed; men hvad som var guld och purpur och azur,
då det satt på fjärilsvingen, bjef smuts, då det kom derifrån, och
gossen fick aga af sin far derför, att han smutsat sig med
fjärilens guld. Så är det äfven med mig: jag har röfvat andras glädje,
och när jag hade fått den, smutsade den mig endast . . . och
äfven jag har en far, inför hvilken jag engång skall träda och som
kanske säger: «Drag hädan, du orena ande, och rena dig i ånger
och bättring.»»
Aurora smålog. «Du talar strängt om dig sjelf», sade hon;
«men trösta dig, allt kan ändras, bättras, äfven du.»
«Tror du detP» frågade Butger och fattade hennes händer,
«tror du det? O! så lär mig att jag åter blir så god som förr;
derför har jag kommit hit.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
