Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ffJag kommer ner i häst!» ropar tan åt hustru och tara, son
stå der nere på stranden ocb ktifva wpp på tlngfcögarne, för att
få större synkrets; men den unge matrosen ror med raska årtag
sin lilla farkost; nu syns han knappt, nu är han försvunnen bland
mastskogen derborta.
Sä lefde den hederlige matrosen i inftnga år med sin hustru
och sina barn; kan kom och gick, som Halleys komet, sin långa
bana, men var alltid välkommen, då han kom, och saknad, då han
reste. En händelse inträffade likväl, som gjorde, att han på en
gång afbröt sitt ströfvarelif och äatte sig i ro. Det var ej
behofvet, som tvingade hovom dertill; nej, det var blott en händelse,
det var ett tillfälle, då Troberg kunde vafa till någons tjenst, och
då var han alltid med. Nu fick han sin tjenst vid Hallinge; det
var en sinefcur likeå väl som något prebendepastorat, men han
erkände det också utan trekan.
Troberg gladde sig i sitt sinne, då han med sin hustru och
barnen hade inflyttat i den lilla stugån. «Nu skola vi fk bli
tillsammans hvar dag», sade han och klappade sm hustrus numera
bleknade kind; «nu skola vi icke skiljas åt.» Men försynen leker
med en fattig matros liksom med en konung, och blott efter ett
år hade Elisabeth, Troberg» goda hustru, rest sin väg, icke öfver
håfven, men öfver grafven till ett bättre, ett skönare land. Då
blef Troberg sorgsen; men äfven hans fregattfogelsnatur, som förut
iera gånger rört sig i hans hjerta och gjort, att baa med
synuev-ligt intresse betraktade en vädervimpel, som fladdrade på taket,
ficå: sin dödeknäck; den bade kanske i annat fall vaknat upp igen
och gripit honom med längtan efter de brusande böljorna, kanske
bade han återigen flytt ut i det fria från de sina; men uu låg
han der förtöjd vid sju små barn ... det är en säker ankring.
Jag har länge känt denne man; han bar varit sig lik från
ungdomen. Grundfärgen i hans lynne var blå, var trohetens farg,
och endast hans lefnadssätt, hans oupphörliga kamp på ett
ostadigt e&ement, hans förakt för alla de faror, som åtföljde hans
lefnad som sjöman, hafva gifvit hans karakter ett utseende af
hårdhet i färgtonen, som ej tillhörde hane lynne, hvilket, obevsrkadt,
vav vekt som en qvinnas och mäktigt af ädla beslut oeh ädla
handlingar, så räl som en bjeltes; men den fattiges dygder
glömmas, under det att den stores odygder tofpriaas. Det är för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
