Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och äfoen blir, odi ger dem, som hoppas oeh tro, sin välsignelse*
Hur är det ned er?»
Inlast svar, den arma qvinnan satt i samma ställning.
Elden var na alldele? e!nt och glädjemusikens jollrande toner
klingade öfver vattnet. Qvinnan reste p& sig och lyssnade.
«Rvem är det, som sjunger och trummar derborta ?» sade hon
vid sig sjelf; «är det min gosse, som slår på sin barntrumma och
sjanger sin visa? han sjöng alltid så roligt, just så der.»
«Nej, mamsell», sade Troberg, «det är glädjetrumman; det
betyder att faran är öfver.»
«Glädjetinxmman!!» ropade qvinnan och föll tillbaka; «det är
då icke min gosse, som sjunger och slår på sin lilla trumma för
att roa. mamma? Jag skall till honom.»
Nu störtade hon opp oeh ville ila till sjön, men Troberg och
jag hjelptes ät att qvarhålla henne. Hon dignade tillbaka i vård
armar. Ingen tår fuktade det vidöppna ögat, söm vildt blickade
omkring sig; en häftig fross-skakning ilade genom hennes lemmar;
ändtligen arbetade sig en suck ur det beklämda bröstet. «Min
Klåe* lille gosse la lät det i sticken, och glädjetonerna klingade
öfver sjön och blandade sitt joller med modrens halfqväfda klagan.
Vi buro den förtviflade ia i ett närbeläget hus. Bud gick
efter en läkare; jag och den redliga Troberg stannade qvar. Nu
först påminie jag mig, atl den arma förfrusna qvinnan kunde
behöfva något att styrka sig med, men jag kände förgäfves efter
plånboken; jag hade glömi den hemma. Min hederlige sjöman
deremot syntes ganska lugn och började, då han fått veta min
tanke, att tuefva i sina fickor; det varade länge, men slutligen
drog han fram något samiaanrulladt och. smutsigt. «Hon skall ha
sig en drick vin», sade han, «fan ta mig dör icke det stackars
kräket eljest/ Ja-ja, så är del», fortfor kan, «hon har kanske för
lorat ett barn; i branden; kanske hennes lille gosse är innebränd
eller har kommit bort i villervallan; då kunna icke menniskor utan
bara Gud trösta. Stackars qvinna!» oeh med bakvänd hand strök
den råe mannen sig öfver kinden; han kände der nämligen
någonting ovanligt, en varm tår rinna utför. «Sådant här», sade han .
till mig, med ett tvunget skratt, som skulle betyda, att han tog
saken på den filosofiska sidan ocb med lugn, «sådant här är ändft
bia ömkligt; jag har sjelf barn. Qud bevare ungknltingarne r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
