Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Kors», sade han, »precist lika, C. R. alldeles lika.» Ett dnnkelt
minne vaknade från hans första barndom; han mindes sin mor och
den herrn, som han kallade för pappa; hur var det na igen, bar
han icke en ring med röd sten uti p& sitt finger? Bet blef allt
mera klart, det dagades i minnets lunder.
Solen sken skarpt på klippan, det nalkades middag, men änn*
satt den lille gossen der och höll den funna ringen mellaiJ sina
fingrar; han var blek och stirrade rakt framför sig; hans trogna
barnaminne hade vaknat, han såg den unge mannen, som besökte
hans mor, och som han kallade pappa, liksom han hade sett
honom i en spegel; ack! han hade så ofta kysst honom och tagit
honom om halsen; det var han, som bar denna ring på sitt finger,
han och ingen annan. Utan att veta hvarför, upplöste han
knuten på snodden, som han bar om halsen och hängde den funna
ringen derpå och lade den han egde, den der med hvita stenen, i
skrinet, i den andras ställe.
Barnets själ hade vaknat ur sin slummer, och en kända af
ångest, mera än af ånger, bemäktigade sig det späda hjertat. Det
gifves goda och onda naturer, som kunna bindas för en tid, men
som slutligen springa lösa och vakna ur sin Blummer. Det goda
i en menniskosjäl kan böjas ned genom nödens eentnertyngd och
fastknytas vid jorden med vanans band; men en tillfällighet kan
rubba tyngden och slita bandet, och det goda springer upp, likt
en ung björk, som man böjt ner i mullen med sin gröna krona;
spänstigt fj edrar upp sig, då bandet brister, och står der, rak toioh
hög och badar sin krona i ljuset, som förr. Men bandet måste
tidigt slitas, eljest växer själen krokig, och om den i ålderdomen
lossar från sina bojor, har stammen förlorat sin Qederkraft, och
endast ett par knotiga grenar sträcka sig uppåt, liksom till en bon
om försköning. Men den unge gossen hade ännu sin kraft qvaf,
ooh på samma gång var han invigd till ett annat lif, var ålagd
genom en inre oemotståndlig kraft att bana sig en ny väg; hans
barndomsledare i brottet låg död derborta på herregården; barnets
onda dämon var borta, bandet brustet och själen fri.
Men det var ej ånger; barnet kan icke ångra något, blott
vara ledset; brottets färg har ej kunnat bita sig in i hjertat, det
behöfs ej ångrens brinnande tårar för att skålla bort den; en suck
blott blåser bort det mörka dammet, som ligger på själen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
