Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bli «älskad», i stället for »fruktad», och fröken Juliana iakttog den
strängaste etikett mot sina: satt der, stel som en docka och 8&
fåordig som en aftonsångspredikare, for att eröfra de
underhafvandes hjertan. Fröken skulle blifvit ganska ond, om någon sagt
henne, att det fanns någon på hela godset, som ej ansåg hennes
person lika nödvändig, som luften för en fogel. Fröken Juliana
måste vara det element, som gaf lif åt allt, och Gud nåde den,
som tog sig friheten lefva och må väl på egen hand och utan
hennes beskydd. Som bekant är, kan en kung eller drottning, om
hon också är endast en liten flicka, taga som ett intet en tolf,
femton millioner menniskor under sitt hägn och beskydd. Så
gjorde fröken Juliana också, fastän det ej var så fasligt många på
Hallinge; men hon var dock tills dato det »stackars folkets» höga
beskyddarinna. Det var således förargligt att det skulle få en ny
och fröken sjelf träda tillbaka i mörkret; men det «allra
försmädligaste» var, att den der väntade beskyddarinnan var en simpel
prestdotter, utan namn och utan minnen.
Fröken Juliana hade således gerna sett, att baron Gustaf
brutit halsen af sig på vägen mellan Hallinge och Stockholm, der
han skulle, som fröken uttryckte sig, kréera en ny friherrinna och
nådig fru.
Dock, till frökens hjertinnerliga glädje, återkom baronen utan
någon friherrinna, men med förstördt lynne. Han gick beständigt
ensam ut i parken och skogen, och folket sade, att de ofta hört,
hur han suckat och i tyst förtviflan gått fram och åter vid
kärlekens tempel, nere i parken. Det var en öppen rotunda, som
kallades så: en hvit pelarkrans, bärande en lätt kupol, stod der ibland
de yppiga trädmassorna; men midt i templet stod en marmorbild.
Det var en gosse med koger på ryggen, bindeln knuten för de
skälmska ögonen och i begrepp att afskjuta en gyllene pil från
den spända bågen — det var kärlekens gud. Foglarne sjöngo
sina sånger till hans ära, fjärilarne dansade sin luftiga dans inför
gudabilden, blommorna nickade med sina små hufvuden och
bugade sig för bilden af honom, som styr allt lefvande; men den,
som egde gudabilden och parken och egde allt, hvad en menniska
kan önska sig: helsa, ungdom och rikedom, satt på templets
trappsteg och grät tysta tårar. De voro ångrens.
C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. VI. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
