Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter en lång slummer vaknade baron Gustaf och slog de
dystra ögonen upp. .Då såg han en gubbe vid sängen. Det var
den djupt kränkta fadren till hans Anna, det var Mildén, som
hittills undvikit sitt barns förförare. Der satt den gamle och fästade
en vänlig blick på den döende; ett småleende krusade hans bleka
läppar; han ville tala, men kunde icke, den gamle mannen. Den
sjuke var tyst; det var en högtidlig tystnad, då två skilda väsen
åter skulle förena sig. Då räckte Gustaf sina armar mot gubben
och rörde på läpparne, liksom för att tala, och den gamle förstod
honom och sjönk till* hans bröst.
«Försoning!» stammade den sjuke.
»Försoning!» hviskade den gamle.
Försoningen var gjord, var belastad. Omarmningen varade
länge; men nu reste gubben upp sitt hvita hufvud; hans blick var
liksom förklarad, och han sade: »Mins du, min son, då du var ett
barn, huru allt lekte för din håg: huru blomstrande och skön
denna verld var. Mins du, att du ofta sprang vid min hand på
ängarne och lekte och frågade mig hvem det var, som lät
blomstema växa och fjärilarne suga honung ur deras kalkar. Då sade
jag dig, att det var en allgod fader i himlen, som styrde allt
och välsignade allt; nu har samme fader lagt dig på sjukbädden;
du är nu ett frö, som kanske snart skall läggas i jorden, för att
gro till en annan blomning; yngling, är du beredd att dö?»
Ett knappt hörbart «ga» besvarade hans fråga. «Ja, jag vill
dö», sade baronen.
»Icke så, min son; det är ej förtviflan, icke ångren, som skall
tvinga dig dit; du skall stappla fram till grafven som ett barn,
hvilket med osäkra steg stapplar fram till sin far, för att fä sitta
i hans knä och omhuldas af hans smekningar. Så vill kärlekens
Gud. Kom ihåg, min son, att vi alla en gång skola mötas . . .
du råkar först min Anna; hviska till henne, om hon ej redan vet
det, att hennes jordiske fader förlåtit henne och dig, si visst som
den himmelske förlåter sina barn deras skulder.»
Den gamle beredde Gustaf till döden, och då han gick var
det Kkaom ett helgonsken omgifvit hans anlete. Salige äro de,
som kunna hugsvak 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
