Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Wester ska familjen ville icke släppa den redlige
sjömannen, utan att sända med honom några korgar med frukter till
kapten och honom, oeh han måste dröja en stund, under hvilken han
och herr Wester fortsatte sitt afbrutna samtal, gående fram och
tillbaka ute på gården under trädens skugga, under det att några
negergossar klättrade i träden och nedkastade de gyllene frukterna,
som af andra åter nedpackades i stora korgar.
Emellertid låg Carl derinne med sitt lilla sällskap, som
oupphörligen talade för att, som hon trodde, distrahera sjuklingen; men
gossen gjorde nu ett tecken att hon skulle upphöra och sökte göra (
begripligt, att han ville skrifva något. Flickan förstod hans
mening och hemtade penna och bläck. Det är väl sannt, att gossens
stil ej var synnerligen Vacker, ty den var bildad efter Trobergs,
som visserligen var så der temligen skral, men det var också till
sin gamle vän han ville skrifva, och han var säker, att denne
åtminstone skulle gissa hans hieroglyfskrift, som likväl lätteligen af
någon lärd kunde blifvit hänförd till den så kallade spikskriften,
som gjort så många lärde, och sist biskop Munter i Köpenhamn,
så mycket hufvudbry. När det prydliga skrifdonet, der man skulle
doppa sin penna i ett pilkoger, som bars af en kärleksgud, stod
framför honom och det blanka rosepapperet låg i ordning, började
Carl sitt arbete. Brefvet var väl icke långt, men kostade både tid
och möda. Slutligen tog han en ring från sitt bröst och lade
inuti och omvecklade det hela med en papperslapp, som af
Adelaide noggrannt omknöts med en silkesända.
«Se så, nu må Troberg komma!» sade gossen och sköt ifrån
sig skrifdonet.
Det dröjde ej heller länge förrän Troberg inträdde till honom.
Hans ansigte var stelt, som om det varit hugget i sten; ty han
ansträngde hvarje muskel, för att hålla hvad man kallar god min.
«Se så, Calle, nu skola vi skiljas», sade Troberg; «nå, lipa
icke, pojke! förbanna mig, om du lipar, så blir jag ond; se så,
adjö med dig! Gud välsigne dig; nå, hvad vill du vidare? Adjö
med dig, säger jag.»
Troberg kände på sig, att den der trankila minen höll p& att
försvinna; ja, han kände till och med, att der var något, som
lik*-som spände i ögon vråarne; han fruktade att han, oaktadt alla sina
föresatser, skulle stå der med skammen.
C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. VI. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
