Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fröken Juliana Gyllenfålt var ganska illa sjuk och svag.
Hennes kammarjungfru omtalade hvarenda dag, att de underhafvandes
sorg icke hade några gränder, men äpanet intresserade fröken ej
så mycket 90m forr. Hon kände nämligen på sig, att det snart
var slut med detta jordiska; och att hon efter döden fick ligga
inuti ett grafkapell tillsammans med sina förfader, och att de
underhafvande lågo utanför, i sällskap med sina, tröstade henne föga.
Vid vaggan, lifvets begynnelsepunkt, och vid grafven, den sista
stationen, motas alla vägar, huru skilda de än varit: alla måste
en gång taga nattqvarter på samma ställe, huru olika också deras
dagsresa varit: om de farit mellan rika vinberg, der drufvorna
doftade och der näktergalarne sjöngo, eller öfver ljungstepper, der
blott då och då en landtspole låter höra sitt monotona skri; der
borta i halfdunklet ligger dock samlingsstället, dit de skilda
vägarne leda; det igenkännes af en grön kulle, som ligger vid
horisonten och öfver hvilken den lugna stjernhimmeln hvälfver sig —
der finns en grafkulle till landkänning.
Frökens bord var betäckt af en mängd flaskor, burkar och
askar, uppradade i linier; men i ingen flaska, i ingen burk och i
ingen ask fanns något medel mot ålderdomen och följderna af ett
vekligt lif, och hon hoppades icke heller mera på något. Men
bredvid henne låg en andaktsbok och en bibel, och hon afhörde
med uppmärksamhet sin kammarjungfru, som läste högt ur
böc*-kerna. Der fanns ännu bot, nämligen för själen, och det är ett
bevis for själens odödlighet, att den aldrig kan blifva obotligt
sjuk. Den kan således icke dö, ty den kan helas äfven från de
djupaste sår oeh renas från sjukdomsgiftet ännu i tolfte timman.
Man hade hemtat en läkare från Stockholm; det var den
skicklige doktor Hildner; känner ni honom P Men han kunde ingen*
ting göra, utan blott rycka på axlarne, när han såg den usla
hyddan, i hvilken så mycket sjelfkärlek och högmod bott, färdig att
ramla, just då ödmjukhetens och kärlekens genius för första
gången trädt öfver dess tröskel.
Mot aftonen afled fröken Juliana i läkarens, sin brorsons och
den gode pastor Mildéns närvaro. Det var en högtidlig tystnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
