- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 6. Paralleler ; Tännforsen : En Jemtlands-historia ; Fyrväpplingen : Berättelse /
167

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I f^ellen.

Om sommarn är den der lilla sjön orolig; det mä vara så lugnt
som helst, så hvirflar det på djupet oeh på ytan» ty sjön är
egentligen ingenting annat än en utvidgning af en fjellbäck, som då
och då sväller, atyt som snön smälter deroppe på topparne eller
regndimman klibbar sig på granitens kalla yta och sipprar ner i
remnorna. Då rör sig vattnet i sjön häftigare; men aldrig är det
riktigt stilla, utom om vintern, då sjön nära bottenfryser och
ligger stadig och stilla, död och kall, liksom en gammal man, som
med en fullkomlig , hvila söker att försona alla de dårskaper, han
råkade att göra, då han var rörlig. Emellertid hade den lilla sjön
om vintern ett nästan vänligare utseende än om sommaren, då
han nästan syntes svart; detta kom sig dels af den beständiga
oron och de små afklippta vågorna, dels af återskenet från den
mörkgröna, nästan svarta barrskogen, som slöt sig kring hela
stranden. Der uppe i fjellen, på jordens slutpunkter, ser man
pauperismen inom växtriket, liksom man ser menskliga eländet störst
mot samhällets periferi. Här får man se granar, som, mossiga
och gamlaf dvergar med stympade grenar och brusten bark, stå
och tigga om värma och vår, och små små björkar, som, like vackra
tiggarungar, klänga sig fram mellan Qellmaasan och räcka sina fina
grenar mot solen och bedja: «käre herre» gif osa litet af ditt guld!»
En sådan vegetation reste sig på den grusade Qellgrunden kring
den lilla sjön och endast på ett ställe såg man en bar fläck och
der låg en liten grå stuga; det var ett nybygge.

Nu var det natt, en lugn, .högtidlig vinternatt. Der borta ö£»
ver LiefjeUen» öfver Norge står der upp ett klart, mildt sken: se
det ar norrsken; det är lugnt» stilla» stjernorna glindra igenom
det, liksom de sute bakom ett silfverskir, och det oaktadt är det
så ljust att man kan vid skenet se de minsta föremål. I synner-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:10:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/6/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free