Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Onx kärleken till Gud», sade flickan i sin hjertans ångest.
•Till GudP »Nästan», menar du», inföll skolmästaren halft
förtretad, ty att favoriten så der skulle stappla var dock ej bra.
«Hm . . . hm . . . Huru skola vi älska vår nästa?»
«Som oss sjelfva.»
«Det var bra svaradt», inföll herr Norrfors något försonad. —
*Nå, du Lars Lass Anna Sei från Forstorpet», fortfor haq,
vändande sig till en annan flicka af ungefar samma ålder, «hvilken är
vår nästa?»
Barnet som i det fall varit lyckligare än Ingeborg, att hon
förut hört hvarom frågan var, inföll genast:
«AUa menniskor, både vänner och ovänner, kände och okände,
fattige och rike.»
Det är dock en underlig ting, att de fattiges bara alla läsa
dessa ord och sedan, det oaktadt, vandra ut i verlden och tro, att
det är en kristen verld de hafva för sig . . .
»Rätt, åh ja, det gick an», yttrade herr Norrfors, ty Anna var
alldeles icke favorit, utan var egentligen en af syndabockarne.
«Nå, språket?»
«Älsk... älsker edra ovänner . . .»
»Nå, vidare.»
«Alsker edra ovänner, görer dem . . .»
«Hvad är det?» röt herr Norrfors och i samma ögonblick föll
ett slag af linealen ner på barnets hufvud. «Hur är det?»
»Välsigner dem . . .» återtog barnet, med gråten i ögonen,
«som eder banna . . .»
»Står det så?» — åter ett slag — »förbanna står der.»
«Görer dem godt, som eder hata och . . . och . . .», snyftade
lilla Anna.
«Och ? . . . skall jag lära dig att läsa jag ? . . . och ? . . .»
Intet svar.
»Jaså, du kan inte bättre. Nå, du skall få annat att göra
än att beständigt akratta och, göra spektakel», fortfor han och
ämnade slå till ännu en gång, ty orsaken till den lärde mannens
vrede var egentligen att han trott sig förmärka, att Anna skrattat
åt honom en och annan gång, just då han tog sin högtidligaste
mine uppå och höll en straffpredikan. Det är omöjligt att så
långt efteråt utforska sammanhanget, men troligt var det, ty Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
