Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fastän han visst inte är god af sig, när han har rätten på sin
sida, det forstår 9ig, men Göran 9täller till bara olycka. Vet du
hvad . . . men kanske det är bäst . . .»
«Hvad är det, morP Jag kan nog höra mera», inföll Ingeborg.
"Jo ser du, han reser då och då, som du vet, öfver till Berg
och jag har hört Kjell säga, att han ämnar fria till rika flickan i
Vigge . . . åh ja, det kunde nog vara bra, fast penningar inte ä*
all lycka heller. Men vet du, han går nu tätt och ofta opp till
Fiskar-Anna oppe i Forstorpet . . . Gud låte honom icke gå och
inbilla flickan någon galenskap.»
«Anna, min lilla beskedliga Anna — hon som af Norrforsen
fick stryk, då jag borde fått det», inföll Ingeborg; «jag skall varna
henne.»
«Ja, jag vet ingenting säkert», tilläde modern försigtigt» «för
se, det är bara Norrforsen, som var här i går, och han talade om
det, inte som Göran skulle vilja bedra Anna, utan han blott tyckte
att Göran var för god att, ta Anna, söm är så fattig, —och dess*
utom så kan, som du vet, Norrforsen inte med flickan, han «klan<p
kar» alltid på henne, fast han intet ondt har att säga.»
Herr Norrfors’ småaktiga vrede, den der lambsens vrede, som
i sig sjelf verkligen är så oskuldsfull och beskedlig, som någonsin
vrede kan vara, var dock ihållande som ett evigt duggregn,
hvilket varar längre och är långt besvärligare än en åskskur. Det är
den der segheten, som hos svaga menniskor verkar i stället för
styrka.
«Således åter Norrfors», sade Ingeborg; «han är en stackare
både då han är god och då han är ond. Men jag skall varna
Anna; tro mig, mor, Anna har alltid förlitat sig på mig, och jag
skall tala om hela frieriet i Berg. Det svider väl i början, men
det är bättre än att det svider för evigt.»
«Men om nu Göran», återtog gumman, »talar om alltihop för
Kjell P Du skall se att han gör det och då får du aldrig Olof,
ty innan han hinner att förkofra sig, så är du bortgift.»
«Bortgift?» frågade Ingeborg med ett föraktfullt leende. «Nej,
mor, det sker inte, så mycket år säkert ... Jag är min fars
dotter, men icke något bohag, som han kan sälja eller byta bort.»
«Men, Ingeborg, Kjell . . . jag känner din far, Ingeborg,
han gör dig olycklig ... Han skall förfölja Olle in i döden och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
