Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omkring i strömdraget; hon hade hört den rösten förr, ja, det
var Göran som skrek på hjelp: «en åra, i Guds namn, en åra!
jag har tappat min», ropade han och gjorde med den qvarvarande
fåfänga försök att styra Ökan, som långsamt men säkert drogs
mot forsen.
Anna störtade opp och ner till stranden; men der fanns
ingen öka, ty Larsgubben var sjelf ute på andra sidan sjön; der
fanns ingen räddning. Eljest hade hon rott ut i svallet och med
fara för sitt eget olyckliga lif räddat den, som utan
barmhertighet kastat henne sjelf utför vanärans branter.
»Herre Gud, hjelp! Anna, hjelp!» ropade den olycklige, och
drogs oemotståndligt med allt hastigare och hastigare fart mot
fallet; ännu en gnista hopp ... om han toge raska tag, så kunde
han kanske komma på björnstenen! Han rodde derföre allt hvad
han kunde på venstra sidan, ökan tog fart, det rusade åstad fort!
fort! Den bleke mannen arbetade -for sitt lif, det lyckades dock ej,
ökan snuddade vid räddningspnnkten, svängde om och i ett
ögonblick hade den bleke mannen och den mörka farkosten forsvunnit
i djupet. v
Anna hade i ångest sjunkit ned på knä och stirrade mot
himlen liksom hon velat draga ner den nytända stjernan till hjelp,
— det var för sent, allt var slut, allt var tyst utom forsen, som,
entonig och dyster, fortsatte sin gång och kastade den spillrade
ökan och Görans lik i sin sjudande hvirfvel.
När Anna såg att ökan försvunnit och således allt var slut,
rusade hon opp utom sig och störtade mot stranden: «jag skall
tvaga hatis ande ren», mumlade hon vid sig sjelf och hade kastat
sig i strömdraget om hon ej blifvit qvarhållen af ett par magra
händer, som omfamnade hennes armar; hon såg sig om, det var
engelsmannen, som med sina goda besynnerliga ögon såg bedjande
på henne, så att hon vaknade ur sin yra. «Det är slut, slut med
honom, och det är jag skuld i», sade hon sakta och strök med
den magra genomskinliga handen det fladdrande håret ur pannan;
«det är för min sång skull.»
«Kom, barn», sade engelsmannen, «kom med oss in i stuga,
vara mycket synd om dig . . . inte om honom . . . dålig karl,
dålig karl.» Så fick man den arma flickan in i stugan, der den
lille Göran arbetade med en barkbåt som aldrabast och log så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
