Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strängtfét. Svarta Märta vanslagtades icke, utan tillmätte maten
åt man och barn med njugg hand och tålde ingen motsägelse,
hvarför hon också regerade enväldigt i huset. De enda gånger
då hennes *nye man blef herre i huset, var då han varit borta och
fått något för mycket till bästa, då han vanligen kom hem i ,
galopp, gick in i stugan och såg barsk ut samt, om Märta
sade något förargligt, som vanligen hände, passade på att köra ut
henne och alla barnen, för att visa att han var «herre i sitt hus».
Märta gömde harmen mot mannen, men slog vanligen barnen för
att ha något att «tömma den på»; men andra dagen, när Pål
blifvit nykter och hade hufvudvärk och ånger, grep hon verket an
och betalade honom sjudubbelt igen, så att han ej så snart åter
vågade sig ut att hemta mod.
Der borta vid Forsen bodde ännu Larsgubben med sin gumma.
Det var så ensamt och ängsligt för de gamle att sitta ensamma
och beständigt höra bruset i den väldiga forsen, och blicka ut
öfver den mörka sjön och skogarne och fjellen, men der hade
deras lycka lefvat och dött, der ville också de dö.
Hösten var svårast; då började löfven att falla i lunden, de
häftiga regnskurarne ökade sjöns vatten, forsen brusade starkare,
det klang i berget, det surrade der nere i djupet och vinterfoglarne
satte sig i de snart bladlösa träden och skränade för oväder.
«Vet du hvad, mor, det står aldrig rätt till», sade Larsgubben,
ffjag har sett sjofrun, hon seglade tvärs öfver Tännsjön i går
qväll, harfånget skrek i skogen, så att det skallade som om en
menniska varit i sjönöd, ja, det lät som då Göran drogs in i
strömmen och förgicks midt framför våra ögon; vet du hvad, så
skrek det i skogen och det skrattade derinne liksom små troll,
som skratta åt den drunkn andes skri»
«Hur du talar, Lars, det tror jag knappt», sade gumman.
«Men jag tror det», inföll mannen med någon hetta; «men
vet du, inte nog dermed, det var månljust i går afton, det sken
så klart på forsen . .sjag var så underlig till mods; vet du, då
gick jag gångstigen ner vid kanten af fallet, men stannade
förskräckt, ty der nere i sjelfva hvirfveln, midt i dammskyn, som
stänker opp, tyckte jag att det rörde sig, och jag hörde liksom
en sång der nere. Då tänkte jag på Anna, och hör på, mor, då
hörde jag tydligt hur det sjöng der nere:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
