Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sä hörbart. Det var ej utan att den lilla flickan med ett drag
af stolthet betraktade den der klockan och äfven emellanåt
berättade för de andra barnen, att det var ingen annan än hennes far,
som gjort det ståtliga verket, som med så dugtiga knäppar
till-kännagaf sin lifaktighet.
Det var nemligen något i hennes hjerta, som tvingade henne
att vid alla tillfallen skryta med sin far. Det var ej fåfänga för
egen del, utan fåfänga för faderns skull; ty hon hade så många
gånger hört: »Anna! din far är en liten stackare, en liten knuta»,
att hon ansåg sig skyldig att så mycket som hon kunde
upphöja hans förtjenster. Deremot fann hon ej skäl att försvara sin
morfar, gamle Flinken, emedan han var en man som försvarade
sig sjelf.
Lilla Anna var, fastän blott på nionde året, den snällaste af
alla skolbarnen; det var ingen som, såsom hon, kunde sin lexa
och förklaringen, det var ingen, som egde så mycket förmåga att
göra reda för hvad stycket innehöll, som hon; men det var också
ingen som mera än hon besvärade mor Greta med frågor.
Frågvisa barn äro nemligen de allrabesvärligaste; man snäser
dem vanligen, man gäckas med dem, narrar dem — nå väl! hvar
för gäckas med den, som begär droppa efter droppa ur
kunskapens källa, då vi ej vilja gäckas med den, som törstar och begär
vatten? Vetande är det vatten anden begär. Hvarför ej gifva
honom det?
Mor Greta hade ofta, ganska ofta, svårt att reda sig och
måste lika ofta i sitt hjerta bekänna, att barn kunna fråga mera
än gammalt folk kunna svara på; men hon försökte dock att reda
sig och höll af barnet för dess kunskapstörst. Derföre fick också
vanligen Anna med sig till sin far en liten påfogelsfjäder till
bokmärke — det var hederstecknet; låg det blott en hvit papperslapp
var det »medelmåttigt», och var der gråpapper var det »mycket
dåligt». Men när påfogelsfjädern vankades, blef också Annas
ansigte så leende och gladt och hon tänkte: »nu skall stackars far
der hemma bli glad»; och så tog hon skorna af de små välbildade
fotterna och sprang barfotad genom skog och mark, för att
komma hem och laga till maten åt far och morfar; ty så liten hon
var, utgjorde hon den fattiga familjens enda qvinliga hjelprede —
den lilla familjens i Trädskotorpet. Och flickan sprang genoir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
