Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sommar rigtigt och varmt, "Så blir hon bättre — emedlertid, Gud
ske lof att hon har mat der hemma.»
«Nu har du pratat nog», afbröt ^flickan; «se så, hur var det
nuP Fjerde budet P»
«Du skall hedra din fader och din moder på det att dig må
väl gå och du må länge lefva på jorden.»
«Hvad befaller Gud- i det fjerdo budet P»
»Att — att du skall — hm.»
«Kors vet du inte detP»
«Jo visst vet jag nu — «att du skall» — vet du, Anna! de
der begge nötskrikorna räcka nog åt mor i två dagar; ty hon har
litet ärteV hemma, det kommer jag nu ihog.» ’
«Var det lexan detP Hur går det i skolan, Anders? jag är
rädd att du får dig en gråpapperslapp.»
«Nej blått, styft och galant blåpapper; men det är allt
ledsamt ändå; och om jag bara inte för mors skull vore tvungen att
gå omkring och sätta donor och lämmar i skogen och fundera på
den der saken, så skulle jag nog läsa lika bra som nämndemans
Lasse, så dum han också är. Han är allt bra dum, Lasse hos
nämndemans; men si, bevars, han är rik och derför säger hans far,
att han skall bli prost med tiden, kanske biskop.»
«Men», afbröt honom flickan, «ser du hur det lyser snart
öfver Svarta klint och vi måste åstad; men lexan kan du inte —
sitt stilla nu, så skall jag prenta i dig.»
«Tack, Anna lilla, du är alltid snäll», blef gossens svar och
han satte sig stilla och knäppte ihop fingrarne; ty voro de lediga,
så gick det ej bra med lexan.
Anna läste före, läste om, «prentade», som man säger, med
hvarje ord, och på detta sätt lyckades det nu, som det ofta förut
gjort, att ptoppa i den beskedliga Anders lexan någorlunda, men
det var enligt hans förmenande också alldeles nog, och sedan detta
skett, var tiden inne att skynda.
De begge barnen sprungo då hand i hand genom skogen och
Anders, som var en stark gosse, bar sin skolkamrat öfver bäcken
utan att tänka på sjöfruns tjensteandar, fastän han ej visste hvad
han egentligen skulle tro om saken. Om morgnarne i solskenet
var det honom ej lika troligt, som då qvällen kommit och bäcken
sorlade nere i den djupa slagskuggan af de öfverhängande träden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
