Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kats med hgns heligaste känslor och låtit en apa drifva fyonom
ur illusionens lustgårdar. Med tiden saktade sig smärtan, kaptei
Murvell blef en goddagspilt, åt, sof och drack, som om han aldrig
varit kär; men for att ändå ha roligt på gamla dagar, skaffade
han, sig en apa och lärde henne att anfalla alla fruntimmer h<m
fick se och i synnerhet att rifva i oordning deras hår, förstöra
negligéer och utdela örfilar. Då skrattade den salige mannen så
att hela hans digra lekamen skakade, ögonen tårades, och sedan
exekutionen var slut, lockade han apan till sig och gaf henne
mandelbröd. Det var denna uppfostringsmethod som nu gjorde,
att Job den andre, mån om att göra sig behaglig för sin nya
herre, behandlade patronessan som han var vand att bemöta det
svagare könet oqh väntade den vanliga belöningen för sitt
välförhållande. Detta blef dock ej fallet, utan apan fick stryk och sattes
in i sin bur och patron var nu dubbelt olycklig, ty patronessan
kunde ej förlåta förolämpningen, och fastän hon väl insåg, att
patron var oskulden sjelf, så lät hon honom dock känna alla de
vanliga följderna af hennes elaka lynne. Detta onda lynne bröt
dock aldrig ut i annat än ett oupphörligt iakttagande af patro»
nens helsotillstånd: om någon var skyldig att akta sin hustrus
man, var det visserligen patronen; det var å fruns sida en
slags egoistisk kärlek, men ändå kärlek, fastän den föll sig
tung-sam för den beskedlige mannen.
Med allt detta var patronessan en i hjertat god menniska,
som långt ifrån tänkte på att plåga sin gubbe; tvärtom, hon höll
oändligt mycket af honom, ansåg honom som nödvändig för sitt
eget lugn och för sin trefnad. Det var blott en vana detta eviga
käxande, denna tryckande uppmärksamhet på mannens helsa, och
hon hade också genom alla försigtighetsmått hon uttänkt, genom
alla de par strumpor, flaggdukar och nattröjor, som hon tid efter
annan dels öfvertalat, dels tvingat honom att bruka, bragt saken
derhän, att patronen nära nog icke tålde att en sommarvind rörde
vid hans öfverrock (ty utan en sådan lönade det ej mödan att
träda under bar himmel), förrän han verkligen blef illamående,
och detta ökade naturligtvis patronessans uppmärksamhet och
antalet så väl af försigtighetsmått som .plagg.
Patronen å sin sida hade, som vi veta, egentligen aldrig
erfarit hvad det ville säga att ha egen vilja; men han kände sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
