Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Såg du, vi äro lyckans barn begge två — gå nu genast till
sjön och meta i Guds namn, så får du fisk; men tänk på Gud
och inte på sjöfrun, så är det inte farligt.» Med dessa ord sprang
Anna den lilla gångstigen mot skogen och Anders följde efter,
liksom han måst följa’ henne. Det bar af på den steniga
gångstigen, skymningen hade redan börjat, och in i skogen var det
nästan natt, men det gick i rask fart till skiljevägen, och der
pustade barnen en smula.
«Låt mig se att du nu går och metar, så att din mor får
mat i morgon bittida.»
<*Ja, för fyrväpplingens skull.»
«Och för min skull också; god natt, Anders!»
Månen glindrade redan mot Myrkärrsstugans få rutor och
sken så hvit mot näfverbitarne, som sutto i stället för de felande.
Anders gick in för att se om sin mor.
«Vet mor, jag bar funnit en fyrväppling», sade han, ty han
ville säga något trösterikt, och han hade ingenting bättre. Det
skedde dock med mera inre glädje än då en förnäm dam får af
sin son höra: «I går blef jag löjtnant.» Anders’ mor suckade
väl, men sade:
«Gud gifve dig lycka, kära barn!»
<rJag ämnar mig ut att meta i qväll, kanske det vill nappa
bättre nu, och Anna sade att det inte var olagligt att meta i
sjön, ty allmänningsfisken rå så väl vi om som Ola fiskare, sade
hon.»
«Åh, du får ingenting, barn, men gå om du vill!»
Gossen gick också, tog sitt metspö i förstuguqvisten, sköt
igen dörren och begaf sig på vägen. Man kunde väl svårligen
se något mera romantiskt dystert, än den lilla skogssjön, dit
Anders nu skulle gå i månskenet. Den ligger omkransad af svarta
skogen, som knappt lemnar någon strand qvar och hvars rötter
sträcka sig ned i vattnet och hvars mörka kronor skugga
deröfver. På den enda mera rymliga plats der fanns, låg en liten
stuga, ungefar i samma byggnadsstil som Myrkärrsstugan, det vill
säga, när arkitekturen kommer så långt, att den tar i betraktande
småsaker, det förnöjsamma armodets stil.
Man kan på en byggnad döma något så när om den som byggt
den och begagnar den. Ett stort hus med flera rum, som stå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
