Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der och vara uppmärksam på huru andra talade, huru de nego och
huru, med ett ord, «det brukades».
Emellertid lefde der länge qvar en ren naturkänsla hos
barnet, oaktadt man beständigt sökte att uttränga den, och derföre
hade bon ännu qvar sin fyrväppling, mindes sin far och fick
någon gång helsa på honom, men hon såg nä3tan aldrig Anders,
som nu dagligen gick till Ola fiskare och hade liksom hon goda
dagar, fastän på ett annat sätt.
Ola fiskare var en sträf gubbe, men långt ifrån elak; han gaf
Anders fisk, men aldrig förr än han ärligt förtjenat den.
«Hra, jag säger dig, pojke, blif ingen lathund, utan arbeta, så
får du mat; hm, ingen fråga, den som arbetar, får mat och
behöfver, min själ, icke ligga någon till last.»
Detta var gubbens lefnadsregel och den inpreglade han också
i gossen både bittida och sent. Gossen fick således mycket
arbete hos Ola fiskare; han fick gärdsla, han fick gräfva, han fick,
med ett ord, gå som en slaf der, men så fick han också mat
både för sig och modren och, då han blef alltför barsliten, någon
gammal tröja, som gubben kasserat och aflagt, för att vara
barmhertig med. Under allt detta afbröts ändå icke Anders’ skolgång,
och, som han försäkrat Anna, läslusten blef bättre i samma mån
näringsom8orgerna gåfvo vika; men Anna såg han icke till, hon
hade blifvit en fin mamsell på bruket och fick knappt helsa på
sin far, ännu mindre kännas vid sina gamla vänner, fastän hon
ofta, då hon på baklänges-sätet i sällskap med sin fostermor i
den gentila landåletten svängde opp framför kyrkogårdsgrinden oeh
bland den tätt sammanpackade mängden igenkände de gula
lockarne på någon skolkamrat, nickade så vänligt och smålog så
godt åt dem; men Anders hade sett huru då patronessan eller
den långa bleka mamsellen, som satt bredvid, gaf Anna en blick,
så att hon plötsligen blef allvarsam och gick gången uppför utan
att se hvarken till höger eller venster. Endast när hon fick se
sin far, den lille urmakaren, tilläts det henne att gå till honom
och taga honom i hand, men det var, äfven det, så tvunget; ty
den der långa bleka stod bredvid och drog på munnen åt den
lille mannen, som bugade sig så djupt, att hatts naturfel blef ännu
mera synligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
