Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att känna sig vara det, liksom man kan vara frisk och, så länge
man ej vet af att man är det, långt ifrån glädja sig deråt såsom
den, hvilken stiger upp från plågobädden och åter kan värma sig
i solskenet efter många mulna dagar. Huru lycklig skulle ej den
vara, som finge lefva i en verld, der hela naturen strålade i
prismans färgprakt; men huru snart skulle han ej vänja sig dervid
och huru ful skulle icke sedan rosens purpur förefalla honom, och
himlens azur, och han skulle, plågad af de rena färgerna, med
förakt småle åt en, som beundrade rosens färg och med
hänryckning betraktade himlens blå — för honom vore de ej goda nog,
han vore ej nöjd med så litét, ty han hindrades af raman att njuta
af den färgprakt som hans verld egde och hade intet att önska,
intet! intet! Det är icke lyckligare att ha intet att önska, än att
ha intet att hoppas.
Anna fann att hon nära nog var i en dylik sinnesförfattning;
hon hade ingenting att önska, utom en frihet, som hon nu mera
föraktade; men det roade henne likväl att återvända till sina
barndomsminnen. Det var verkligen icke för att få en jemförelse med
sin nuvarande lycka, hon gjorde det. Hon snarare återupprepade
i tankarne sina barndomsnöjen för att njuta af dem. Hon
mindes huru roligt det var på ängen, huru dyrbar den granna
på-fogelsfjädren var när hon fick visa detta hederstecken för sin far,
hon mindes allt, bild efter bild framträdde redigt för hennes inre
öga. Nu kom också bilden af ängen och den aftonen då hon var
sin skolkamrats tröstarinna, hans goda engel, då hon och han
funno hvar sin fyrväppling. För henne hade spådomen slagit in,
men stackars Anders! för honom hade den betydt ingenting, han
var en fattig gosse, nu som förr.
Denna tanke intog henne så, att hon gick i sin lilla
sekretär, drog ut en lönlåda och tog fram sin fyrväppling, som
torkad låg i sitt papper, som fordom, och ännu hade sina fyra blad.
Anna smålog och betraktade den länge. Ändtligen sade hon vid
sig sjelf:
«Du, min fyrväppling, min lyckas spåman, dig vill jag behålla
så länge jag lefver.» Hon kysste bladen och lade dem framför sig
på bordet.
I detta ögonblick inträdde patronessan. «God morgon, lilla
Anna — du har sofvit väl i natt?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
