Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tnycket skona verser, med iankar och känslor — som Klammérbom
författat — en qvick karl Klammérbom, skrifver mycket bra verser.
— Ursäkta, min roll som värd», — och nu aflägsnade sig den
lille mannen för att möta andra.
Den gode mannen hade ej märkt att Anna, då han förde
henne opp mot tältet, kastat en blick på löjtnant Andersson, och
en blick sedan,’som talade mycket mera än magistratssekreteraren,
äfven om han tog »bror Klammérbom» till hjelp, kunde tala och
skrifva på ett helt skottår.
Denna blick var så tacksam, så ljuf, att ingen kunde gissa
orsaken, äfven om man märkt den; men löjtnanten både märkte
den och förstod den och slog ner ögonen, sedan nämligen han
återskickat ett svar.
Det är en helt annan sak för oss läsare, som helt beqvämt i
boken få oss en berättelse om dylika blickar, än för den, som in
natura skall ta reda på dem; i boken kommer allt ändå till slut
fram i dagen, ty författaren måste, huru länge han än gömmer på
sjelfva gåtan, dock slutligen berätta huru det hänger ihop. Jag
for min del tycker att det kan ske först som sist, och således är
det klart att Anna tyckte om löjtnanten och att han älskade henne.
Men de hade aldrig sagt hvarandrå det på ren svenska, utan hade
blott. nyttjat universalspråket, samma språk som stjernorna tala
sig emellan, samma språk som en döende, då han redan är mållös,
talar med de sina, som gråta omkring hans bädd, samma språk
som den trogna hunden talar då han lägger hufvudet i sin herres
knä, eller barnet då det räcker armarne mot sin mor och ler; med
ett ord, detta samma språk, som sällan någon lexikograf begripit
och som troligen ingen egentlig språkkarl kunnat lära sig —
ögon-språket; men detta är uttrycksfullt och hade hittills varit nog för
de begge unga. Löjtnant Andersson var, som namnet antyder,
icke af någon hög ätt, han var således en man af folket och fat*
tig som en «ådan plägar vara, som hvarken ärft namn eller pen*
ningar, utan på egen grund och botten bygger sin lycka. Den
nätta uniformen var således nästan hela hans egendom, men han
förstod att lefva på sin lilla lön och förskaffa sig oberoende i en
belägenhet, som nästan en hvar annars skulle ansett för den mest
beroende af alla. Men han behöfde litet och var nöjd med litet
C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. VI. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
