Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta var hela hans konst — och detta är ock den enda konsten att
lefva lycklig; men det gifves så få som fått lära den och ännu
färre som förstå den.
Anna och löjtnanten hade träffat hvarandra vid alla tillfällen,
då man i den lilla staden hade ett nöje, ty löjtnanten var själen
i dem alla. Utan honom voro hvarken magistratssekreteraren med
sina infall, eller magasinsförvaltaren med sin poesi i stånd att få
nöjena i gång. De föreföllo alltid liksom dödfödda d$, ’de begge
herrarne åtagit sig att lifva dem, ty vissa personer hafva samma
verkan på sällskapsglädjen son) efn oljdroppa på ett af de många
osynliga djur, som lefva i hvarje grand: det dödas deraf, men
vaknar från sin hvila då solen eller en daggdroppa nalkas det.
Det som först väckt Annas uppmärksamhet var, att löjtnanten var
så glad och ändå så lugn, att han utan att anstränga sig, utan
att göra sig lustig, förmådde väcka glädje omkring sig. Äfven
den utmärkelse, han åtnjöt för denna sin förmåga, och den
aktning, som man visade den fattige löjtnanten, gaf honom värde i
Hennes ögon, och snart fann hon också att han såg bra ut i sin
uniform, och på detta sätt kom det att hända, som det ofta
händer unga flickor, att hon älskade honom långt innan hon visste
hvarföre eller huru mycket. ^ Han å sin sida hade blifvit intagen
af Anna, men ej i det väntade arfvet, emedan han förutsåg att
han, som fättig, hade minsta hoppet att kunna lyckas hos den
rikaN fostermodren. Emedlertid visste de nu begge mera än de
egentligen borde veta, om det ej var himlens mening att de skulle
ega hvarandra.
.Men vi återvända till festen, dit alla de bjudne nu hunnit,
utom landshöfdingskan med sin familj (landshöfdingen var dock
borta vid riksdagen).
Ändtligen sågs en flaggbeprydd båt glida öfver vattnet och
magistratssekreteraren Munther klappade tre slag med de halmgula
handskarne till ett tecken att vederbörande officierande personer
skulle taga sina platser.
Anna intog sin vid pelaren och såg sig om efter buketten
hon skulle erhålla. Det var löjtnant Andersson som lemnade henne
den med en djup, till och med något blyg bugning. Anna smålog
förbindligt, främmande skulle det vara, men hon kunde ej ändå
låta bli att kasta en blick på den sköne unge mannen. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
