Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rodnade starkt, men bleknade strax derpå, slog ner ögonen och
böljade darra, så att en närstående gumma räckte frtpn sin lilla
svampdosa.
«Det är ingenting, alldeles ingenting», yttrade hon sorgligt
småleende, «det är troligen värmen som gjorde mig yr.»
«Det kan lätt öfvergå till svimning», yttrade den lilla
välmenande frun med ‘svampdosan; «min lilla Anna bör, när hon
kommer hem, ta en citronskifva, det gula nämligen, och lägga på
hvardera tinningen, det är bra mot svimning.»
Ingen kom att gissa orsaken, ej en gång löjtnanten; men se,
han hade en fyrväppling i knapphålet, han hade funnit en sådan
i gräset och tänkt på den betydelse, man tilläde eft dylik
öfver-talighet af den trebladiga lilla växten; kanske han också tänkt på
Anna, på en lycka, som han ej vågade hoppas: nog af, han satte
’ fyrväpplingen i knapphålet. När Anna såg den, föreföll den
henne först som en spådom om att en gång för henne lyckan
kunde blomma opp; men i nästa ögonblick mindes hon att hennes
kära fyrväppling var söndersmulad, förstörd ooh borta, det föreföll
henne som en evig skilsmessa från all lifvets glädje, från hopp
och framtid. Och nu, på Margaretadagen, stod hon här åter med
blommor, åter för att lyckönska, och hela taflan af gamla Gretas
stuga, af skolbarnen, af allt hvad som fordom var henne kärt,
stod lefvande inför hennes inbillning. Det var förtnycket, förmycket
på en gång. Hon höll på att digna och hade också gjort det, om
ej den goda frun med svampdosan återfört henne till sig sjelf.
Festens drottning kom, fröken Ernestine bekransade henne
med en blomsterguirland, under ljudet af en sångqvartett, och
sedan detta var slut, framträdde Anna med sin bukett. Hon var
blek, men skön, lik en vattenlilja som lyfter sitt hufvud öfver den
lugna insjöns vatten, och hon läste opp magasinsfömltarens magra
verser med en känsla, ett uttryck, som han sjelf aldrig kunnat ana
skulle lefva upp i hans med svett och möda sammanskrifna opus.
Allt gick herrligt och bra, festen var ypperlig. Anna
dansade med löjtnant Andersson, lät sitt öga hvila på den enkla
blomman han bar på sitt bröst, och slutligen vaggade hon in sig i
den tron: «det är han, som skall återgifva mig åt mig sjelf, det
är han, som åter skall lära mig att vara lycklig som förr. Och»,
tänkte hon, «om så blir, då 8kall jag visst ej blygas för min gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
