Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en s&dan lycka, passade ganska bra ihop med en. oskuldsfull själ,
som för första gången kände kärlekens verkan på sitt hjerta.
»Jag kan ej svara», begynte hon efter några ögonblicks
besinning, »jag kan ej besvara er fråga, det tillhör min Anna, som
eger’ frihet att sjelf bestämma öfver sitt öde, emedan hon, det kan
jag utan skryt säga, eger förstånd och principer för sina
handlingar. Det är emedlertid säkert, att hon bär aktning för er herr
son och liksom jag sätter högt värde på hans moralitet och
religiositet.»
«Ja»,. yttrade gamla herr Djupendahl, «jag har satt mig emot
honom, föreställt honom att han ej borde hoppas på en sådan
lycka, men då svarar han mig alltid: pappa, jag hoppas intet,
intet, jag blott önskar att snart, snart få det krossande slaget.
För att skona hans känslor och mamsell Anna möjligen från
obehaget att afvisa en ung man, som hon kan högakta äfven om hon
ej kan älska honom, åtog jag mig att hos er, min nådiga
patro-nessa, anmäla min sons böjelse, för att af er erhålla ett råd. Ni,
som i så många år lyckliggjort min oförgätlige vän, salig Klarin,
och som älskat honom så ömt, vet bäst huru dyrbar en ädel maka
är för den hon gifven är till ena hjelp.»
«Ja, det skall Gud veta, att jag innerligt älskade salig
Klarin, och Gud låte Anna få en lika god man som jag!»
På detta sätt fortforo patronessan och Djupendahl senior att
utbyta fromma betraktelser, och när ändtligen mannen gått,
läggande sin sons väl kanske till och med hans lif i den ädla damens
händer, satte hon sig ner och fann, efter några betraktelser hit
och dit, att unga Djupendahl var den rätte.
Anna hade emedlertid samma eftermiddag träffat löjtnant
Andersson ; han hade funnit tillfälle att tala ensam med flickan, hade
nu sagt med ord, det han förut så ofta sagt med sina blickar,
och Anna, som, sedan kärleken åter vaknat i hennes själ, blifvit
öppenhjertig som då hon var liten, sade honom utan omsvep att
han v kunde anmäla sig hos patronessan, bon till och med lät
honom veta, att han ej stod illa hos hennes fostermor.
När patronessan om aftonen råkade Anna, tycktes hon vara
mera förbehållsam än förut, hon tycktes generad, brydd af något
från hvilket bon gerna ville befria sig. Denna känsla af tvång
härledde sig från en aning, fastän dunkel, att Anna ej skulle vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
