Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var ett tyst vansinne; beständigt Återkom, hon visste ej huru,
bilden af hennefe barndom: alla hennes kamrater, hon sjelf i ett
barns skepnad, stodo framfor henne och pekade på ett svart djup,
öfver hvilket hon svindlade — och hennes far! Hon tyckte sig
höra hans sista välsignelse, hur den bortdog ohörd i den tomma
luften, utan att nå till Gud .— hon var ovärdig sig sjelf, om hon
ej slet bandet, kosta hvad det ville.
c<Mamsells rum är tomt, hon är ute», yttrade pigan en
morgon till patronessan, som orolig sprang opp på Annas rum. Det
var tomt och öde, hennes nipper voro tagna från toiletten och i
deras ställe låg der ett bref. Patronessan, darrande i hvarje lem,
bröt det ooh läste:
«Alskade moder! Jag vet att jag är vansinnig, att jag ej
är mäktig öfver mig sjelf; men jag är ovärdig er kärlek — jag
vill ej bedraga någon, derföre farväl, farväl, för evigt! Jag
återvänder till den klass, dit jag hör, ur hvilken ni ryckt mig —
fråga ej mera efter mig — lemna er kärlek till en lydigare, en
bättre dotter än mig. Jag kan aldrig lyda er. (^id är mitt
vittne, jag kan det icke. Dock förbanna ej er Anna.»
Patronessan var blek som snö och satte sig på närmaste stol.
Ett så hårdt slag hade hon ej väntat och hon svigtade af smärta.
Hon höll af Anna, fastän denna känsla, mera egoistisk än sann,
på de sednare tiderna temligen svalnat, men den skulle nu
åter-vaknat, om hon ej kommit att tänka på hvad folket skulle säga,
att hon sjelf skulle blifva ett spektakel för hela staden, att hennes
så ofta berömda uppfostringsmethod skulle få dödsknäcken, och
till patronessans lycka intog vreden smärtans ställe. «Hon kan
vara utan mig — nå, så kan jag också vara utan henne.»
Djupendahl et Son efterskickades och fingo del af den
förskräckliga nyheten, som föreföll »junior» alldeles som om han sett
en bal kaffe vid urlastningen plumpa i saltsjön; hum det än gick,
var affären dålig och varan åtminstone sjödrucken. Både senior
och junior funno Anna ej förtjena någon kärlek och upphörde ej
att beklaga sorgen.
Patronessan satte sig genast ner i vredesmod, sårad i sitt
innersta, och skref till sin halfkusin, en fattig kommissarie, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
