Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
qvinnan, som nu for ett ögonblick belystes klarare än förut, tycktes
känna igen uniformen och ville, som det tycktes, äfven fasta
de-ras uppmärksamhet. Hon preludierade på sin söndriga, skrällande
harpa, de stora blå ögonen blickade uppåt, liksom hon sökt leta
fram ett minne ur förrådet. Riktigt! så var det, och då de
svenske stadnade framför henne, började hon på tämligen god
svenska sjunga:
Jag mins den ljufva tiden,
Jag mins den som i går, *
Då oskulden och friden
Tätt ’följde mina spår,
men rösten blef bruten redan i början, och då hon kom mot
slutet, brast hon i gråt och tystnade, böjde sig ned öfver harpan
ooh snyftade högt.
En af de svenska nalkades henne och sade medlidsamt: «Hur
är det med erP Sjung visan till slut, vi känna den väl! Äfven
vi hafva varit barn, och äro det kanske ännu.»
Men qvinnan gret bittrare än förut och svarade intet.
«Är ni från Sverige?»
Ett hviskadt ja blef svaret.
»Längtar ni dit igen?»
»Nej, nej — nej, aldrig», sade hon med ansträngning, såg
opp och torkade hastigt bort tårarne. — «Förlåt mig, mina
herrar! nu kan jag fortsätta.» Och hon sjöng några svenska visor,
numera gamla, förslitna, men som dock i dunklet, från den
fattiga qvinnans bleka läppar, med klara mäktiga toner
genomskärande sorlet af folket och ekipagerna, barnens stoj och glasens
klang inne på schweizeriet, fingo ett eget melankoliskt behag,
ungefar som det, hvilket ligger i ett eko, som svarar långt, långt
bort-ifrån berg och skog.
Några svenska riksdalrar blefvo belöningen för hennes sång
och hon nickade allvarsam, gråtfärdig, men tacksam.
Hon fick mycket den qvällen, ty Svenskarne skulle alla dit
för att höra sin landsmaninna, den som gråtit för kamraterna v.
M. och K. och Z. — alla lemnade sin skärf, och då en hel hop
af goda vänner råkades, sedan Amicis fyrverkeri hade brunnit af,
hvilket något bortskämdes af ett hällregn, sade mer än en af dem:
«hvem f-n kunde menniskan vara?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
