Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De unge och de gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Baronen smålog skälmaktigt. «Hör på, gode herrar, i vår
tid går det an att pojkar börja tänka olika med oss. Nå väl,
jag för min del vill ej hindra dig i hvad mig angår, öfver mina
råd må du gerna tänka och sedan handla efter din bästa
öfver-tygelse; men, ser du, farmor är ej vand vid en sådan frihet; i
hennes tid var lydnaden allt, och ser du, vi skola laga så, att
farmor icke saknar något som hon ansåg för sin lycka —
förstår du?» ’
«Ja, min far», sade ynglingen, som ej blef förlägen for denna
tillrättavisning i de främmandes närvaro, ty de voro
hvardags-gäster och goda grannar, och hade många gånger förut sett unga
herrn i dylika små brottmål.
Kapten Ulriksson skrattade godt och tilläde: «Jo jo, Georg,
du får min själ din lilla moralkaka påbredd med sirap, ha ha ha.
Men farmor skall du lyda. Den som icke lyder far och mor, får
lyda trumman, ha ha ha.»
»Onkel har då troligen ej varit lydig», yttrade Georg, hvars
glada lynne gjorde honom frispråkig.
<Jaså, menar du det,’ Georg? Ser man på pojken bara! Hör
på, min kära baron på Sigsnäs (en förkortning af Sigurd snäs),
du skall lära din pojke vördnad för onkel Ulriksson så väl som
for farmor, ha ha ha.»
«Den får du sjelf lära honom, kära du», yttrade baronen;
«men du är gu’nås en sådan gammal spektakelmakare, att man
icke just kan ha vördnad för dig, din gamle pojke, fastän man håller
af dig.»
«Ja, det kan ej nekas», inföll löjtnant Möllendorff, en
gammal torr och mager gubbe med rätt uppstruket, styft, grått hår,
liksom for att ännu med några tum förlänga det redan utan detta
tillägg betydligt långa ansigtet, «det kan ej nekas att bror
Ulriksson är som en pojke, oaktadt sina sextio år på nacken.»
«Jo jo, ser man på. Nu får jag mina kakor, Georg»,
skrattade kaptenen. «Jo, det har sin riktighet, jag är en pojke och
blir en pojke så länge jag lefver. Och hvad är det värdt att
gråta, nät man kan skratta och får skratta?»
«Nej, visserligen icke», yttrade löjtnanten med en mine, som
skulle betyda löje, men som hade någonting högst stelt med sig,
liksom detta kunde blifvit tillvägabragt af någon sorts maschineri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
