Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De unge och de gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konglig majestät hade dock med allvar anbefallt, att de ej fingo
strykå omkring, och vid straff ålagt dem bosättning. Stammen
var således lifdömd; ty att tvinga en nomadhord till bosättning,
är att utrota den, demoralisera och förstöra den både i lekamlig
och andlig måtto. Det finnes sådane urfolk, som lika litet låta
förena sig med de civiliserade, som det är möjligt att plantera en
tall midt i ett blomsterland: han skulle förgås och med sitt
barrfall döda all vegetation omkring sig. Nomadmenniskan är skapad
för de vida landsträckorna, dit ej civilisationen trängt sig, liksom
tallen är skapad att stå i de stilla skogarne, utan annan vård än
naturens. Ziguenarne blefvo, i mån af deras böjande under
la-garne, allt mera illa kända, afskydda och hatade, ty numera ströko
de väl ej i skaror, men de få sällskaper, som vandrade, gjorde
mera bekymmer än hela horden förut.
Man hade således inlåtit skärsliparslägten i ett eget rom,
kastat på en väldig furbrasa i spiseln och lemnat dem åt sig sjelfva.
Gamla farmor, som hon kallades, hade fordom varit en af dessa
sluga qvinnor, som kunnat spå och skaffa tillbaka stulet gods,
hvilket ibland var så mycket lättare, som sällskapet sjelf innehade
det, och för öfrigt hade hon förstått att både hota och smickra
sig fram, så att den hord hon tillhört alltid byst en synnerlig
respekt för hennes förmåga. Nu deremot hade hon nedsjunkit till
ett- nära medvetslöst tillstånd och fördes med, emedan man ej
hade någonstädes att låta henne vara och det dessutom bland dessa
mörka varelser ej finnes något större brott, än att låta de gamle
lida nöd eller ej hämnas de oförrätter de lidit. Som nu hela
lagen, i deras ögon, var en enda kolossal oförrätt, så blef hatet
mot lagarne och folket, som skipade och lydde dem, ett vigarf
inom hela slägten, ty det fanns ej någon af de gamle, som $j
kommit i en mängd kollisioner med vårt begrepp om rättvisa.
Nu vid den varma brasan hade den gamla somnat och
hennes mörka ansigte uttryckte djuriskt lugn, paradt med ett
qvar-lemnadt spår af slughet och kraft.
Ziguenaren och hans dotter och mor sutto vid brasan; .dess
sken fiaddrade mattare och mattare och glindrade mot de rim*
frostade fönsterrutorna, på hvilkas yta isstjernor och rosor korsade
hvarandra i de mest fantastiska skepnader.
»Farmor sofver ju», yttrade skärslipareu till sin dotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
