Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De unge och de gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en hvar oinvigd den tanken, att. gamle Gerhard nog kunde säga
en hel hop, blott han ville.
Baronen yttrade ingenting dft han erhöll del af nybeten; men
han trummade på rutan, och detta betydde också något. Unge
baron, som hela dagen ej talat vid någon i andra våningen, skyn*
dade opp och begärde genom Gerhard ett samtal med Sigrid.
Då han träffade denna, fann han genast att hon ej på något
sätt var glad öfver främlingen.
«Ser du, Georg», sade hon, «det var ej för intet jag ryste
tillbaka för denna flicka, Selina, åt hvilken nu Pjorry och jag
skola sy kläder; jag begriper icke tant.»
«Och jag begriper icke farmor», skrattade Georg, som gjort
sin tur att se på arbetet f skogen, der man fallde träd, och som
således kände sig frisk ocb glad som en solskensdag om vintern.
«Det blir ett ordentligt kloster här oppe hos farmor», fortfor han
skrattande, «både kristna jungfrur och hedningar tagas in der för
att sömma konstiga stycken och herrligheter. Nu borde jag
egentligen vara biktfar, om jag ej heldre ville vara en tapper riddare,
som befriar till exempel min vackra Sigrid ur klostret och flyger
med henne på en vingad häst till fjerran land.» ’
«Du kan vara glad, du», inföll flickan, «ty du får vara utom
murarne. . Ack, Georg, dessa murar trycka mig så grufligt, de
stå som ett fängelse omkring mig; och dessa mörka tapeter sedan
med sina bilder, de der porträtterna, som småle hundrade år se*
dan originalerna multnat — hul»
»Stackars Sigrid», sade Georg och klappade den sköna flickan
på handen, som han höll i sin, astackars Sigrid!»
«Ja, Georg, tack för det, Georg! Vet du, tant är god,
alltför god kanske, men det är något som står oss emellan, något
som liknar en förbannelse som skiljer oss åt.»
Georg smålog sorgligt. «Säg ej så, Sigrid, hon älskar dig
mycket mer, än hon vill säga.»
•Ja, jag vet det, jag vet det, och jag älskar henne ontsägligt
mycket; men ändå — ändå är der något som aflägsnar oss från
hvarandra. Huru ofta», återtog Sigrid efter några ögonblicks
tystnad och såg opp med de klarblå ögonen, hvari en tår
simmade, färdig att bryta fram, «huru ofta har jag icke kant ett
behof att kasta mig i deh gamlas armar, och äfven hennes milda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
