Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De unge och de gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stund på fingret och blickade omkring sig, liksom för att speja
efter genvägen hem. Ändtligen flög hon och for med hvassa
vingslag mot hemmet — mot vester.
«Hon flög hem, du får således ett hem», yttrade Selina åter,
liksom drömmande, «hon for åt vester, du får ditt hem vesterut
härifrån; men nu skall jag kasta min högt i luften; du skall få
se, hon flyger tvärtom.
Hvart skall jag flytta?
Hvar bygges min hytta?»
sjöng hon med den metallrena stämman och kastade dufvan
våldsamt opp i luften. «Hvar? hvart?» sade bon sakta och lät sitt
öga följa fogeln, som gjorde en vid cirkel — och sedan flög mot
söder. «Mot söder, mot söder, mot solens land!» ropade Selina,
utom sig af glädje.
Men färden blef ej lång. En hök flög opp ur ruinen och
jagade det arma djuret. Hon flög högt, högt upp i det blå, så
att hon knappt syntes som en punkt; hon tumlade sig ner och
sköt åter fart uppåt; men höken följde och försökte genskjuta henne.
Setina stod der stum och blickade med skarpa ögon på huru
den sköna fogeln jagades och förgäfves sökte fly, huru den
pilsnabbt klyfde luften i alla riktningar, utan att kunna undkomma
sin fiende. Men hon rörde sig icke, då deremot Sigrid klappade
händerna och ropade för att skrämma den ifrige jägaren, under
det att hennes^ vackra ansigte var blekt af förskräckelse. Intet
hjelpte. Snart grep höken sitt offer och förde den flaxande
dufvan med sig till sitt näste.
«Det är slut», sade Selina och fattade sin väns hand, «det är
slut. Men», tilläde hon småleende, «denna leken göra vi ej om,
fastän jag lärde den af min mor.»
«Nejy nej, aldrig», sade Sigrid, ännu rysande öfver den
stackars fogelns öde.
Selina började deremot skämta med sitt eget oblida öde att
ej få ett hem. «Det är just detta jag tänker på, då jag sitter i
tankarne», sade hon förtroligt till Sigrid; «då tänker jag: hvar
kom du ifrån och hvart skall du hän? Hvar sprang din stam opp,
och hvart irrar den, förskjuten ur hela menskligheten? — Och jag,
ett fattigt barn, som aldrig vetat hvad ett hem vill säga — hvar
skall jag sluta?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
