Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De unge och de gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ty under denna tid hade hon lemnat Paris. Detta ämne var det
käraste hon kunde vidröra; ty det väckte åter friherrinnans gamla
gladare minnen opp till lifs. Hvad som i ungdomen afspeglar
sig i själen är alltid de käraste taflorna, deras färger blekna
aldrig, deras konturer blifva aldrig otydliga.
Selina var en underlig flicka, hon tyckte det också sjelf;
ty oaktadt alla hennes försök att tränga in i sitt eget väsende,
kunde hon det icke. Det är något i detta som liknar
ljusstrålens brytning framför prisman; midt uti dess lysande,
himmels-klara färger finnas der svarta bälten, der ingen färg förnimmes,
der ingen ljusstråle faller, och samma företeelse finner man vid
alla forskningar öfver vår egen natur.. Huru vi än forska, äro
der luckor, som synas stå tomma. Selina’ kände dock att hon
var stolt — och så hade hon varit äfven då hon gick i trasor;
hon var stolt öfver att hon gick i trasor och likväl kunde vara
stolt; det är en känsla/ som lik en ringslagen orm är evigt
till-bakagående till sin början. Deremot var Sigrid glad öfver att
vara ödmjuk i sitt hjerta, och denna känsla gick också sin
ringgång.
De begge flickorna bodde tillsammans. Selina vakade låtigt
ut på nätterna under förevändning att hon läste; men då
Sigrid slumrade som ett oskyldigt, skuldfritt barn, tänkte Selina
på sitt öde; på dess vexlingar, på sin ed, sitt förströdda folk
och defas dunkla sagor om en bättre tid som flytt och om én
tid, då folket åter skulle samla sig och draga in i sina gamla
städer. Det finnés intet folk, som ännu bibehållit en gnista af
nationalitet eller åtminstone stamförvandtskap, som ej har sin
sagokrets om en försvunnen storhet och en slocknad ära, och en
troskrets om en återställelse, en upphöjelse, en försoning och
återförening. En sådan sagokrets och troskrets hade Selina, och hon
kunde ej slita sig derur, oaktadt hennes ställning borde tvingat
henne dertill. Ofta drömde hon sig tillbaka till den tid, då hon
irrade omkring btan hem och utan framtid —- och hon tänkte
med glädje på detta tillstånd af frihet, som liknar det, då
sjömannen ej mera har landkänning. Derute fruktar han ingen
klippa, rundt omkring är det vida djupa hafvet, och den vägen
C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. VII. * ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
