Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De unge och de gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sitta och betrakta den tysta nejden, skogarna och öfver allt detta
den mörka himlen med sina stjernor. Hennes favoritplats var vid
ruinerna, inom de ramlade murarna, på den friska mossan utmed
en källa, kanske fordom den gamla borgens hela vattentillgång
under en hård belägring, men nu en liten klar källa, öfver
hvilken en njuponbuske hängt sina blyga blommor. Dit gick hon
ofta och alltid ensam, och blef borta så länge hon vågade för
mamsell Pjorry och gamla friherrinnan. , Detta ställe var henne
så kärt, att hon ej förrådde det för någon, och ingen gissade
att den unga flickan hellre satt der borta bland stenhoparna på
ljungtufvorna och i grannskapet af roffoglarnas bo i murarna och
ormgångarna i de gamla hvalfven, än i den renkrattade parken
med sina sandgångar och många bersåer.
Men der i den stilla qvällen öppnade sig hennes själ,
liksom en blomma, hvilken blott sedan solen gått nér öppnar
kalken, och hennes tankar fingo en regelbundenhet och en inre
klar-het, som de eljest ej egde, och dessa tankar uttalades ofta i ord;
ty lifliga lynnen låta ofta tankarna höras eller söka att liksom
utgöra ett sällskap åt sig sjelf.
Så satt hon en afton utmed den lilla källan, och månen
sken öfver muren och bredde sitt silfver på mossan och speglade
sig i det klara vattnet. Selina hade länge sutit i tyst
begrundande och speglat sig i källan. Det föreföll henne som hon haft
en syster der nere under spegelytan, en varelse som förstod henne;
ty oförstådd går mången genom lifvet derföre att hon ej träffar den
ende som kan förstå henne — och Selina hade ingen, ingen
numera, som kunde fatta hvad hon kände.
Fordom hade hon haft sin far, men bildningen, den
själs-lyftning hon erhållit, skiljde henne numera från honom; han skulle
ej förstå henne äfven om hon träffade honom; och de öfrige voro
andra naturer, af en annan stämning än hennes; hos dem-fanns
ej genklang till de toner, som brusade genom hennes själ.
«AlskaP», yttrade hon sakta vid sig sjelf; aälska, det är att
veta dö, veta att låta krossa sig. Jag kan föreställa mig, huru
man af kärlek, en onämnbar kärlek, kan låta krossa sig af
en gudavagn, som majestätiskt under folkets lofsånger
skrider ur den höga tempelporten; jag kan föreställa mig, huru
qvin-norna i Carthago, med sina barn i famnen, störtade sig ner i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
