Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mest. Säkert är, att han delade sin tid temligen rättvist
mellan begge.
Förmiddagen var kamreren vanligen ute, men, precis som de
tidehvarf han studerade, kom han hem, för att spisa den tarfliga
middagen, som Hedvig, hans dotter, med tillhjelp af den gamla
pigan eller, som hon sjelf älskade att kallas, hushållerskan Karin
tillagat. Vanligen hade kamreren med sig något rart stycke;
detta kunde då bestå i ett gammalt pergamentsblad eller något
annat manuskript, alltid nära oläsligt, eller också någon formad
eller icke formad stenklump, en jernbit, något mynt eller dylikt;
ty kamrerens exkursioner gällde ett slags spioneri efter
minnesmärken. Det är ganéka säkert att han hade någonting
polisaktigt hos sig; ty han egde en egen aningsförmåga att få reda
på antiqviteter och en alldeles egen konst att komma åt dem
på honnett sätt. Man till och med påstod, att han utan lof
tillegnade sig ett och annat skräp, men han var derföre icke
sämre än en menniska, som offrar allt för sin konung och sitt
fädernesland; ty vetenskapen var hans allt. Emellertid måste nu
Hedvig höra på hans alla gissningar öfver det funna stycket»
hvarvid Karin fick se det, ty hon hörde dåligt och var således
ej synnerligt road af föreläsningen.
Hedvig betraktade alltid den presenterade stenen eller
metallbiten med sina milda, goda, glada ögon mycket noga, frågade
sin far hvad det varit och fick gubben alltid så långt in i sitt
ämne, att han ej observerade middagens ofta skrala beskaffenhet,
eller att hans dotter åt litet eller intet, för att gifva honom de
bästa bitarna. Sanningen att säga, var Hedvig långt ifrån road
af archeologiska forskningar och trodde också, af goda skäl, att
hennes fars historiska ledtråd hängde, som sjelfva byggnaden, till
hälften i luften; men det var hennes gode far, och det gjorde
henne hjertligen ondt, då den gamle någon gång vid närmare
betraktande af sina rariteter upptäckte märket efter en ygla bakpå
ett romerskt mynt från kejsar Neros tid, och slutligen leddes till
den upptäckt, att myntet var en gammal knapp, som efter all
anledning blifvit tappad af någon hederlig Rospigg. Sådana
upptäckter, som temligen ofta inträffade, i synnerhet med delar af
«våra förfäders vapen» och aheliga verktyg», smärtade dock icke
den hederlige kamreraren så mycket som Hedvig, som alltid fruk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
