Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ut från Stockholms tull, voro, hela landet igenom, på hvarje
mil äreportar och folkmassor med sånger, utklädningar och
blommor, färdiga att motta det höga paret. Sant är väl, att många
af dessa högtidligheter voro anbefallda af en närboende hatt eller
mössa, ty begge ville regera; men sjelfva folket höll ändå mycket
af den «stackars» kungen, som utan makt höll spiran och utan
kraft förde svärdet i sin för detta biskopliga hand.
Det var mot qvällen under en sådan resa, som de kung*
lige nalkades nattqvarteret, ett herresäte, hvars långa fönsterrader,
präktigt upplysta, glindrade på afstånd genom dunklet, och i
hvars grannskap alla höjder och alleerna, som i alla riktningar
sträckte sig kring egendomen, lyste af brinnande tjärtunnor och
marechaller. Det var Sigurdsnäs. Den tunga, af åtta hästar
dragna karossen, som på sina präktiga läderremmar och med sina
röda hjul hastade framåt vägen, åtföljdes af ett fackeltåg till häst,
allmogen från grannskapet som samlat sig för att helsa sin
konung, ty detta namn har alltid betydt mycket för den svenska
bonden, som i namnet konung har tänkt sig rättvisan och
kärleken till folket, om också ej makten alltid velat räcka till att
styra »herrarne», ett ord, som alltid betydt motsatsen mot konungen
och folket, hvilka i deras innersta tanke egentligen äro en makt.
Adolf Fredriks ansigte förrådde belåtenhet och verklig
tillfredsställelse, då han mellanåt lutade hufvudet mot det nedsläppta
vagnsfönstret och betraktade de hederlige danuemännen, som med
sina facklor och ridande sina vanliga hästar i all underdånig
fröjd guppade på ömse sidor om vagnen. Drottningens ansigte
uttryckte ^deremot icke någon belåtenhet, fastän det smålog, ty
under detta småleende tycktes liksom en fråga vilja smyga sig
fram, om det var af vördnad eller medömkan, de gjorde sig s&
mycken möda, om det var för att en gång stöda konungamakten
eller för att trösta konungen, de vore att påräkna.
«Nu äro vi snart framme», yttrade Adolf Fredrik och såg
nt; aman har rikt illuminerat portalen och der är en präktig
transparent . . . mycket bra, vackert.»
Vagnen stadnade och de kunglige mottogos af en haj af
hvitklädda flickor, som strödde blommor för deras fot. De
bugade sig förbindligt åt alla sidor, men när de trädde upp på
trappan, ledsagade af värden oeh värdinnan, sväfvade en flicka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
