Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«För kamrern, jo, inför lefvande Gud, inom tre dagar, ojn
inte ni sjelfva säga det. Skulle jag gå här och se med mina
begge ögon huru ni smita och smutta i vrårna för att få talas
vid, och hur ni ’hymla’, gudbevars, att ni inte känna hvarandra
och kalla hvarandra för herre och mamsell — går det an? nej,
det gör det inte, och det säger jag, om sekterq inte vill bekänna
kort för kamrern, så visa honom vintervägen.»
Gummans föreställning verkade, och när sekter Adelsson en
afton kom på besök, då kamrern händelsevis var borta, bad Hedvig
honom att tala vid fadern. Den unge mannen sökte att undvika,
men Hedvig bad och besvor honom vid allt hvad heligt var att
begära faderns tillstånd.
«Du är barnslig, Hedvig», blef då hans svar; «du vet, jag
kan icke i mina slägtingar skulle öfvergifva mig, jag kunde ej
lefva och min framtid vore för alltid stängd.»
«Min älskade, säg, hvarföre har du talat vid mig? Hvarföre
har du då vågat för mig yppa att du älskade mig, då du ej vill
yppa det för min far? — Adolf, jag är brottslig, som så länge
dolt för honom — har gjort mycket illa att bakom hans rygg
handla annorlunda än jag skulle våga i hans nätvaro, gifva löften
dem han ej helgat, svärja eder dem han ej känner.»
«Du är ett barn, lilla Hedvig. Det är ju vanligt, föräldrarne
ha ej med saken att göra förr än den är afgjord mellan de unga.
Eller ville du kanske att jag skulle friat hos pappa, innan jag
visste dina känslor?»
«Det brukas ju så, Adolf; ’det är ej vanligt att man förut
säger till flickan . . ’. men, likgodt, deri ligger ej något ondt; men
då genast borde vi sagt det.»
«Men jag .kan icke», sade sektern med bekymrad mine och
gnuggade sig i pannan; «förbannadt!»
«Förbannar du vår förbindelse, Addlf?» frågade Hedvig och
darrade.
«Ah nej, men min ställning. Du vet, ja, du vet allt; du
skall icke vara orimlig. Låt mig gå hit som förut; när tid
kommer, så . . .»
«Men jag kan ej hindra det, ty Karin berättar allt, om vi
ej göra det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
